"Du jobbar för mycket"

Jag får höra nästan dagligen av folk runt omkring mig och här på bloggen att jag kanske inte ska jobba så mycket, att jag inte fixar skolan osv. Jag förstår absolut att folk säger detta till mig, för folk som inte känner mig kan inte se vad jobbet gör för mig. Folk tycker att det är tufft att jobba, älskar att vara lediga osv. För mig är det tvärt om. Att vara hemma och ledig får mig att må dåligt. Det kryper i kroppen och jag ligger i min säng hela dagen utan att ta mig för någonting. Jag rent ut sagt avskyr att vara ledig en hel helg om jag inte har något inplanerat.  Detta är något som folk inte förstår och det har jag full förståelse för, jag hade också tyckt att jag var knäpp utifrån någon annans synvinkel. 

Att jag tycker om att jobba så mycket grundar sig i hur jag växt upp. Fram till 13 års ålder bodde jag hos min pappa och hans sambo. Hemmet styrdes av en järnhand och jag och min syster fick leva i princip instängda på vårt rum, vi intalades under alla dessa år att vi inte var värda något. Vi fick knappt träffa kompisar och inte göra sånt som alla andra i vår ålder fick. Instänga i ett helvete i ett hus på landet. 

När vi var 13 lyckades vi ta oss bort från detta helvete då vi flyttade till vår mamma och hennes sambo i Göteborg. Vi började på en ny skola, men vårt förflutna kunde synas lång väg på oss och vi blev hackkycklingar för de andra eleverna. Vi hittade vänner men blev inte så bra behandlade av någon egentligen. Hemma hos mamma visade det sig inte alls vara så bra som vi hade trott. Fram till i somras levde vi i ett hem prytt med panikångest och psykisk ohälsa från vår mammas sida vilket resulterade i mycket ilska och illabehandlande. 

Problemet med vännerna följde mig till gymnasiet där jag blev mina vänners hackkyckling även där och jag var den som fick ta all skit från de som ansåg sig bara bättre än mig. Det var också på gymnasiet jag fick min ryggkorsett och sjukhuskarusellen drog igång. Min mamma lämnade mig själv i allt detta, visade ingen medkänsla eller empati över huvud taget och i skolan fick jag höra mycket glåpord. I ettan på gymnasiet insåg jag att jag ville ha ett extrajobb för att få ihop de pengarna mina kompisar fick från sina föräldrar till saker. Jag började jobba som telefonförsäljare tre kvällar i veckan som 16 åring. Det var ett hårt jobb men jag gillade det ändå, jag gjorde nytta någonstans! Det höll dock inte så länge då det var alldeles för krävande på mitt psyke. 

I tvåan fick jag göra min praktik på korttids. Hade otroligt svårt för att ta för mig och tänkte att allt jag gjorde var fel. Någon såg mig ändå, och dom gav mig erbjudandet om att bli timvikarie. Det var det bästa jag hade hört i hela mitt liv och jag blev så otroligt glad över att någon faktiskt såg mig som en person och att jag gjorde något bra. 

Månaden därpå stelopererade jag min rygg och var tvungen att ligga hemma och vila i över en månad och fick inte heller lyfta och bära någonting. Tog ändå ett feriejobb inom hemtjänsten två månader efter operationen och jobbade där i ett par veckor. Resten av sommaren var jag hemma och hade det tråkigt. Ingen hörde av sig från korttids och jag tänkte att dom kanske hade ångrat sig angående mig. 

Men så en augustidag fick jag plötsligt en förfrågan om jag kunde komma in och jobba. Den enorma lycka kan knappt beskrivas. Därpå började jag jobba vissa kvällar och helger och jag älskade det. Jag började trean och längtade så efter att få bli färdig med skolan. Jag jobbade ofta på helger och lov för att slippa vara hemma och det fick mig samtidigt att känna mig viktig och behövd, jag älskade det. Jag fick träffa människor som såg mig och dessa människor stöttade mig även med mina bekymmer med vänner och med min mamma. De tog sig an en slags mammaroll för mig och hjälpte mig med allt när jag hade det som värst hemma. 

Precis innan jul förra året opererade jag ryggen igen och även denna gång tog det hårt på mig psykiskt. Vänner och familj vände ryggen åt mig och min enda glädje var att få åka och jobba och göra någon nytta. Jag älskar att få jobba med barnen och känna att jag kan göra något för dom. 

Vårterminen var det som värst hemma och jag jobbade så mycket jag bara kunde. Situationen i hemmet blev ohållbar och mamma sa till mig och min syster att vi skulle vara ute ur hennes hus när vi hade tagit studenten för då hade hon inte längre någon skyldighet att försörja oss. Inte för att hon gjorde det ändå, jag fick betala allt med student och mediciner för ryggen själv tack vare att jag jobbade. Hade jag inte haft mitt jobb hade jag inte ens haft en studentmössa. 

Mina fina extramammor på jobbet hittade en lägenhet till mig och min syster, ett förstahandskontrakt inte så långt ifrån mitt jobb. Vi var överlyckliga och inflyttning var 1 augusti 2013. Vi fick som tur var bo kvar hos mamma i väntan på inflyttning. Mamma var inte med och hjälpte oss flytta, det gjorde mina arbetskamrater. Jag och min syster sparade alla pengar vi jobbade ihop under hela sommaren så att vi skulle kunna köpa allt som behövdes till lägenheten. Vi köpte även en bil så att vi kan ta oss till och från jobbet. Vi har alltså köpt både bil och möbler för väldigt många tusen, just för att vi båda har jobbat så mycket. 

Nu bor jag själv med min syster och behöver inte fly från mitt hem, men jag gör det ändå för att jobba får mig att må bra. Det får mig att vara den glada och positiva Julia jag faktiskt är och det får mitt självförtroende att byggas upp efter alla dessa år nere på botten. 

Min motivation i skolan har varit kass sedan tvåan i gymnasiet och har inte berott på att jag jobbar. Jag har bara mig själv att skylla då det går dåligt i skolan, just för att jag har sån extrem dålig självdisciplin. Jag skjuter det jobbiga framför mig även om jag har en hel dag på mig att plugga och göra massa. Jag försöker att jobba med mig själv och att bli bättre på att ta tag i sakerna och plugga i tid. Jag vill ju verkligen, jag måste bara tvinga mig själv till att göra det. 

Vad jag ville komma fram till med detta långa inlägg är att jag förstår era kommentarer angående att jag jobbar mycket, men de gör mig också väldigt ledsen då det faktiskt inte finns någon som förstår hur jag känner och hur jag funkar. Jag har all tid i världen till att plugga på vardagarna för det är trots allt mest helgerna jag jobbar. Det handlar alltså inte om att jag inte har tid till skolarbetet, för det har jag. Det handlar bara om att jag ska finna den där glöden inom mig att kämpa, för den tappade jag någonstans på vägen i början av gymnasiet. Jag vet att många kommer att tycka att jag inte förstår mitt bästa och att jag är korkad, men det är såhär jag känner och har det. 

Tack för mig. 


Kommentar postad
Men Julia! Det gör verkligen ont i mig när jag läser detta! Och det borde det kanske inte göra för vi känner inte varandra men det är fruktansvärt att behöva växa upp så som du beskriver att du gjort.. Jag vet att jag har varit en av dom som påstått att du kanske skulle ta det lugnare men givetvis så känner du dig bäst själv! <3
Svar: Tack vad du är gullig! Som jag skrev så förstår jag att folk tycker att jag jobbar för mycket så det är inte alls konstigt <3 Kram på dig!
Julia Sundström
Warda
Kommentar postad
Fick ont i magen av läsa detta. Så himla skönt att du har din syster som gått igenom samma sak så ni kan stötta varandra.

Läser din syster på universitet?

Kram :))
Svar: Vad du är gullig! Nej hon jobbar som bagare :) Kram!
Julia Sundström
Kommentar postad
Väldigt rörande inlägg<3 Vill bara säga att så länge man mår bra och man är glad över det man gör så ska man fortsätta!
Anna
Kommentar postad
Wow , sån inspirerande inlägg, tack för att du delade det med dig ! 😄 Helt underbar är du och kämpa fortfarande på. Jag vet att du kommer att klara detta. Det vet jag bara. Dem som kämpar hårt får en fin belöning i slutet så ge aldrig upp ❤️ Kram
Svar: Tack snälla vad glad jag blir! Kram
Julia Sundström
Kommentar postad
Hm låt mig gissa.. Är det du till.. Vänster!? :D
Svar: Nej tyvärr hihi den till höger :D
Julia Sundström
Kommentar postad
Efter att ha läst det här förstår jag dig s å mycket bättre! <3 Du ska såklart göra det som du mår bäst av. Dock tänker jag fortfarande (fast jag kanske har helt fel också) att om du jobbar mycket så blir du trött och då är det svårare att ta tag i skolgrejer som måste göras. Jag är ju jättenoga med att få ledig tid och vila, men såklart händer det ändå att jag måste plugga fast jag är trött eller inte har ork eller lust för det och jag kan ha svårare att fokusera då än vad jag har annars. Man orkar liksom inte jämt, och på vissa sätt är det inte lika påfrestande att jobba som att nöta in massa ny information i huvudet. Fast vi är ju alla olika. :)
Svar: Vad skönt! <3 Ja visst, alla funkar ju olika och visst behöver man vila emellanåt! :) Kram
Julia Sundström
Veronica
Kommentar postad
Hej! Jag har läst din blogg lite då och då, särskilt som jag precis började min första termin på ssk nu i januari! Jag gillade din blogg innan med men vad glad jag blev att du vågar dela med dig utav din svåra uppväxt. Så borde inget barn få behandlas! Dina föräldrar borde skämmas! Men så fint att du fick stöd ifrån arbetskamrater och att du har din syster!

Jag är lite äldre än dig, en bit över 30 och har två som barn och som jämförelse kan jag nog våga påstå att dem tar mer tid än ett extrajobb! Vi gör på vårt sätt, efter våra förutsättningar och även om det i värsta fall krävs en termin extra så kommer vi klara det! Eller hur? :) Jag önskar dig all lycka! Du verkar så varmhjärtad och omtänksam, du kommer göra mkt gott inom vården!
Svar: Hej Veronica!
Tack snälla, vad glad jag blir av din kommentar! Härligt att höra att du kombinerar familjelivet med studierna, allt går om man har rätt inställning! Härligt att du har en sån positiv inställning tycker jag!
Tack tack snälla för dina fina ord, jag tror du kommer bli en toppen-sjuksköterska du med!
Många kramar
Julia Sundström
Jazz
Kommentar postad
Hej!
Tack för att du dela med dig! Jag tycker du är sååå stark och du är en inspiration. Det verkar som att dina föräldrar inte givit dig och din syster tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet, något som är väldigt viktigt för alla barn. Det är det vi tar med oss när vi tar vårt första kliv ut i vuxenlivet. Vad som än händer i livet blir det lite lättare att veta att det finns någon som älskar en innerligt och ställer upp för i vått och torrt. Då dina föräldrar har misslyckats med att plantera denna känsla i dig så är jag glad att du och din syster har varandra. Med detta sagt, så är det helt underbart att läsa att du tidigt i livet valt att inte bli ett offer. Du har tagit tag i tuffa saker. Du har brottats med saker du inte skulle behöva brottas med i sådan ung ålder, men du gjorde det för att du är en stark, positiv och målmedveten människa. Du kommer att lyckas i livet, det är jag helt säker på.

Sist men inte minst önskar jag dig hälsa och kärlek i livet.

Stor kram från mig,
Jazz
Svar: Tack så himla himla mycket för din otroligt fina kommentar. Jag blir helt rörd! Du har så rätt i allt du säger. Kram på dig
Julia Sundström
Martina
Kommentar postad
Hej!
Jag är oxå en av dom som några gånger anonymt läst din blogg då jag hamnat på den när jag sökt på sjuksköterska. Är 32 år och funderar på yrket.
Jag kan inte låta bli att lämna en hälsning till dig för du verkar vara en sån fin människa. Du har gjort helt rätt yrkesval, du är en sån man vill ska vara runt en när man ligger på sjukhus!
Sorgligt att läsa om din barndom, jag tycker du är stark som inte låter dig vara "ett offer" för det hela livet, eller vad man ska säga. Måste vara härligt att ni systrar har varandra!
Stor kram från Martina i Gävle
Svar: Hej Martina! Tack så himla mycket för din alldeles underbart fina och värmande kommentar. Du gör min så himla glad, tack tack! Jag tycker absolut att du ska satsa på att bli sjuksköterska om det är något du har tankar på! Du kommer inte ångra dig en sekund, det är ett fantastiskt roligt och givande yrke! Många kramar till dig.
Julia Sundström
Anonym
Kommentar postad
Hej!
Jag är oxå en av dom som några gånger anonymt läst din blogg då jag hamnat på den när jag sökt på sjuksköterska. Är 32 år och funderar på yrket.
Jag kan inte låta bli att lämna en hälsning till dig för du verkar vara en sån fin människa. Du har gjort helt rätt yrkesval, du är en sån man vill ska vara runt en när man ligger på sjukhus!
Sorgligt att läsa om din barndom, jag tycker du är stark som inte låter dig vara "ett offer" för det hela livet, eller vad man ska säga. Måste vara härligt att ni systrar har varandra!
Stor kram från Martina i Gävle

  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December