En liten historia om ryggen

Jag fick en förfrågan om att berätta lite om ryggen från början så Jovisst kan dra det lite kort. Fick diagnosen skolios när jag var 16 år. Fick en Bostonkorsett (en hård plastkorsett) jag skulle ha 23 timmar per dygn och den hade jag i nästan ett år. Därefter fick jag beskedet att jag behövde operera ryggen då den blivit så pass sned. Opererade mig första gången strax efter jag fyllt 18 år. Efter åtta månader hade jag så ont på ena sidan att läkaren valde att ta ut det vänstra staget de hade satt in i ryggen.
 
I våras hade jag så ont av det andra staget att dom valde att plocka ut det med eftersom ryggen nu räknades som läkt och skulle hållas rak även utan stagen i ryggen. Anledningen till att jag hade ont märkte dom under operationen var för att en av skruvarna i ryggen satt löst och spetsen satt utanför kotan. Tyvärr blev ryggen mer och mer sned efter den operationen och jag hade fruktansvärda smärtor dagligen och hade svårt att sova på nätterna. Min läkare misstänkte att det ben man lagt in i kotorna första operationen kanske inte läkt mellan två kotor så att de glappade där, därför beslutades det om en fjärde operation som alltså var den jag gjorde nu den 15/12. Där såg det att det gungade rejält mellan två kotor vilket orsakade min smärta. Min läkare satte in nya stag i 6 kotor (första gången var det 9 kotor) så att det skulle hålla ihop det som inte var läkt. Tyvärr kunde han inte sätta i alla 9 vilket gör att ryggen inte blivit helt rak igen men i alla fall lite bättre.
 
Eftersom ryggen är sned bildas det en revbenspuckel på höger sida på ryggen som är jobbig när jag lutar mig mot stolar osv. Därför gjorde min läkare även en revbensplastik på den sidan där han tog bort 4 cm var av 5 revben. Man tog alltså bort ca 20 cm revben och satte sedan ihop revbenen igen. Jag har alltså 5 brutna revben och 6 opererade kotor. När jag vaknade efter operationen var jag supertrött och efter någon timma när jag lyckats kvickna till kom min läkare till uppvaket för att prata med mig, han besöker bokstavligen talat aldrig sina patienter på uppvaket till skillnad från sina kollegor. Han berättade att operationen hade tagit 5 timmar istället för 2 men att allt hade gått bra. Sen sa han att jag tyvärr måste åka tillbaka till operation för att han inte var säker på om han hade dragit åt en skruv. Där låg jag och log och väntade på att någon skulle säga "haha, skoja bara" men det kom inte, han var helt seriös. Jahapp. Det enda jag kunde kläcka ur mig var att ja då får ni söva mig i sängen för jag kan inte flytta över till ett operationsbord och jajamen det förstod dom. Så kl 5 på eftermiddagen sövdes jag igen efter att ha varit vaken 1 timma och de fick öppna upp allt igen men som tur var så var skruven redan åtskruvad, men jag är glad att han kollade istället för att det kanske skulle ha blivit ett problem i framtiden med en ny operation till det.
 
Vaknade igen kl 20 på kvällen och fick sedan sova på uppvaket så att de hade extra koll på mig under natten. Det häftigaste som jag fick lära mig var att man nu sätter en artärnål i handleden för att övervaka blodtrycket, det har jag aldrig sett innan! Nu slapp jag blodtrycksmanchetten hela natten! Hela dygnet på uppvaket hade jag mellan 120-160 i puls så de tog prover på sköldkörteln för att se om jag hade hypertyreos men så var inte fallet. Jag har nämligen hög puls vanligtvis också vilket besvärar mig då och då.
 
På morgonen efter hade jag min favoritsköterska Morgan som jag haft under tidigare operationer också. Han är den där sköterskan jag drömmer om att bli. Så otroligt snäll, rolig och han ser mig som den personen jag är bakom den sjuka och narkosflummiga julia som ligger i sängen. Han är verkligen världens bästa sjuksköterska! Det roligaste är att han kom ihåg mig trots att det gått två år sedan han tog hand om mig senast. Bästa underbara Morgan.
 
Under veckan på vårdavdelningen blev jag känd bland läkarna för de höga morfindoser jag gick på, vilket jag själv inte hade en aning om. De maxade upp mitt oxycontin till 30 mg morgon och kväll efter att morfinpumpen var dragen samt att jag under en dag åt ca 50 mg oxynorm. Den dagen hade jag svårt att hålla mig vaken och sjuksköterskorna blev oroliga och läkaren fick sänka dosen till 25 mg x 2 istället. Det var en läskig upplevelse att vara så bortkopplad från omvärlden trots att jag kämpade så enormt för att hålla mig vaken.
 
På grund av de höga morfindoserna kunde jag inte kissa när katetern drogs vilket ledde till en mängd tappningar innan en kateter åter igen sattes tillbaka då man insåg att det inte skulle fungera. När jag dagen efter hade så ont av katetern att det gjorde så ont att jag kved varje gång någon rörde vid påsen så kuffade undersköterskan om katetern. När jag sen satte mig upp och skulle äta fick jag SÅ SÅ ont i urinröret och jag försökte putta in slangen men det gjorde så ont att jag inte kunde röra mig. Därefter ramlade hela katetern ut halvt kuffad (uppblåst ballong) snacka om smärta kära vänner. Därefter kom allt igång då vi hade sänkt morfinet och min kära blåsa ville samarbeta med mig. Puh. Detta först en vecka efter op. Fick åka hem efter 9 dagar då jag både hunnit kräkts av att smaka på mat samt gått ner 4 kg. Fick åka hem i liggande sjuktransport och då käre Sven på samma avdelning skulle åt samma håll fick han åka med samtidigt.
 
Sven var en oklar herre i sina bästa år. Han kunde allt om sydamerika och han visste bäst om hur man skulle köra bilen. Vid minsta lilla gupp i vägen skrek han och jämrade sig och skällde på stackars lilla glada anna som körde transporten. Ett par gånger sa jag till honom att Anna gjorde det bästa över Göteborgs guppiga gator men han höll nog bara tyst en sekund av det. När han gnällde ville jag säga att det var minsann inte bara han som hade ont men jag knep ihop min lilla mun och agerade förstående vårdpersonal. Ha!
 
Efter tre dagar hemma var jag superandfådd och hade ont över bröstet på höger sida. Väntade två dagar för att se om det blev bättre men icke. Åkte till jourcentralen där de tog in mig akut (ingen väntan där inte) och läkaren sa att jag hade nedsatt andningsljud på höger lunga efter att ha lyssnat på lungorna och skickade mig direkt till akuten på det sjukhus jag jobbar. Där fick jag också komma in direkt men blev därefter prioriterad gul så det blev totalt 6 timmar på en hård brits på akuten. Sköterskorna tyckte jag var ett intressant fall då de aldrig tidigare sett någon som gjort en sådan operation. De försäkrade sig hela tiden om att jag inte tog illa upp utan att de bara tyckte det var intressant att se. Kolla på kära sköterskor! Med en misstanke om propp i lungan alternativt lungkollaps och pleuravätska (vilket jag självdiagnosticerade mig med efter att ha sett min röntgenbild) så fick jag göra en Ct thorax med kontrast (kändes som att kissa ner sig). Röntgen visade på en mindre mängd pleuravätska (vätska i lungsäcken) samt atelektaser i nedre delen av lungan vilket innebär att alveolerna aka lungblåsorna har kollapsat och klibbat ihop och tar därmed inte in någon luft. Den mycket fisförnäma doktorn skulle allt tala om för mig att ja ont  ryggen var normalt efter en sådan stor operation och lungan skulle läka om jag blåste i en pep-pipa så fort jag inte hade något annat för mig. Ville knäppa henne på näsan men höll mina fingrar i styr. Fy bubblan.  
 
Nu sitter jag här nästan tre veckor efter operationen och dör av ensamhet här hemma. Att bara ligga i sängen dag ut och dag in tar kål på mig. Jag saknar mitt jobb så mycket att det gör ont i hjärtat och bara tanken av att jag inte ska jobba på en månad dödar mig. På onsdag har jag skola och måste på något vis ta mig dit. Egentligen får jag knappt åka bil än så jag känner att en knökad stadsbuss inte är det rätta för mig just nu. Får se om någon vänlig själ skjutsar mig dit annars får det bli komplettering hemifrån! Lungan börjar må bättre och ryggen börjar väl sakta bli bättre den med. Revbenen är det som är mest svårläkt och hittills krasar de varje gång jag vänder mig i sängen, det är ett ljud ni skulle höra kära vänner! Inte lätt med revbensfrakturer inte. Jag inser nu att det lilla korta inlägget blev väldigt långt, jag hoppas jag är lika ambitiös med mitt skrivande i framtiden också hehe. Tack och hej vi hörs snart igen!
 
 
 


Lena
Kommentar postad
Tack för att du delar med dig.

Bästa önskningar går till dig bästa Julia!
Svar: Tack snälla du!
Julia Sundström

  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December