Sista dagen på praktiken och födelsedag

Idag blir jag hela 21 år gammal, börjar känna att tiden springer ifrån mig, känns som det var igår jag fyllde 18 och se här,  nu är man plötsligt 21. Usch. 

Hade sista dagen på praktiken idag och jag blev lite ledsen i mitt hjärta även om jag inte trivts så bra! Fick bra omdöme från min handledare och en jättefin present eftersom hon visste att jag fyllde år. Så himla gulligt av henne! 

Resten av dagen har jag firat med nära och kära. Måste säga att jag är så otroligt tacksam för mina fina vänner jag är omringad av. Finns inte bättre. 

Imorgon är det skola med seminarie och redovisning hela förmiddagen. Därefter jobbar jag på sjukhuset och resten av helgen spenderas på mitt andra jobb. Nästa vecka är det tenta på torsdag, kanske dags att börja ta en kik på den... Det är verkligen himla mycket som ska göras nu. Efter nästa vecka drar sista praktikperioden igång! Spännande med ett nytt ställe och nya möjligheter. 



Att se på saker ur olika perspektiv.

 
Jag är tacksam för alla kommentarer jag får, nästan. Jag tycker det är jättekul att få höra vad ni tycker och tänker, och jag tar mer än gärna åt mig konstruktiv kritik. Men, att gå på mig som person är inte rätt, för hur bra ni än kan tycka att ni känner mig och mitt tankesätt så måste jag tyvärr säga att nej, min blogg speglar inte hur jag är som person. Den visar en 100 del av mig och hur jag är som person, det får ni inte glömma. Jag förstår också att man kan bli provocerad och tänka att jag är superknäpp genom att läsa det jag skriver, men ni har ju faktiskt inte hört hela historier, ni har inte en chans att ställa följdfrågor utan drar egna era förhastade slutsatser om hur jag kanske tänkte där eller varför jag gjorde som jag gjorde. Som sagt, tackar och bockar för all konstruktiv kritik jag får, men när det går steget längre gör det mig upprörd, besviken och ledsen. Jag önskar jag kunde sitta ner med var och en av er, lära känna er, men framförallt låta er lära känna mig, Julia den lilla 20åringen bakom den här bloggen som jag startade för tre år sedan. Jag må uttrycka mig konstigt ibland eller se på saker annorlunda, men hur vi än vänder och vrider på det, så är vi ju faktiskt olika allihop.
 
 Jag fick en kommentar på mitt tidigare inlägg från Anders, kände att det var en kommentar som jag ville ge svar på, så det här är till Anders utan mejl, förhoppningsvis har du större chans att se mitt svar här än i kommentarsfältet
 

Jag är sedan två år tillbaka färdig ambulanssjuksköterska och läser just nu till specialistambulanssjuksköterska här i Stockholm. Jag får tyvärr hålla med din handledare helt och hållet, du har inte rätten som blivande sjuksköterska att sätta din egen tycka och tänke gällande speciellt rökare/rökiga miljöer framför det av välbefinnandet av dina patienter och om du inte har förstått denna enkla faktum under de år som du har studerat så är det tragiskt både för dig men främst för utbildningsnivån i ditt lärosäte. Din handledare har rätt och en skyldighet att reagera på detta och du borde tacka hen för att detta tas upp och att du får tillfälle att rätta upp dina tankar.

Om du mot all förmodan fortfarande har som mål att arbeta inom ambulansen så har du självklart ingen som helst möjlighet att "välja" de miljöer som du måste vistas inom och många av dina framtida patienter är troligen storrökare med KOL symptom som ska hanteras. Jag är själv ickerökare och "hatar" röklukt men detta hindrar mig inte från att GÖRA MITT JOBB i alla lägen och du förefaller ha helt fel attityd. Jag skulle inte vilja arbeta tillsammans med dig. Att din rygg förmodligen inte håller till det krävande arbetet går jag inte in på, men det är dags att du växer upp, och inser verkligheten.

Du skulle säkert passa på en rökfri och steril avdelning, men din attityd skrämmer mig.

Anders SSK

       

Svar: Först och främst, din attityd skrämmer mig nog minst lika mycket som du påstår att min gör. Vem är du som helt okänd att bedöma mitt intellekt och förmåga att göra ett bra jobb baserat på ett inlägg du alldeles säkert läst med en alldeles för taskig attityd och missat de små detaljerna där jag mycket riktigt menar på att jag ALLTID KOMMER GÖRA ETT YPPERLIGT ATBETE när jag ARBETAR. Du läste mitt inlägg och tyckte att Jesus vilken omogen tjej som helt sonika vägrar en patient vård. Men vänd på det, jag blev ERBJUDEN att få följa med om jag skulle finna det intressant och jag sa att jag HELST inte följde med om det var OKEJ. Hade jag gjort så om min handledare skulle dit och sa att vi skulle dit? NEJ. Hade jag åkt dit och gjort ett dåligt jobb och vägrat patienten vård? NEJ. Det handlade om en provtagning, något jag sett tusentalsgånger förut. Jag tackade inte nej till att följa med och bevittna en livräddning.

 

Sen undrar jag hur god du känner att din förmåga är att ifrågasätta min förmåga till att arbeta med min rygg? Har du läst något om steloperationer och hur arbetsförmågan påverkas av detta? Om inte, så kan jag förklara att denna fråga diskuteras med min läkare vid varje besök, jag ska kunna arbeta med VAD JAG VILL. Sen ska du veta att det är mycket upp till personen i fråga. Hade jag låtit min rygg hindra mig hade jag för längesedan slutat som undersköterska på en strokeavdelning med tunga patienter på varenda vårdplats. Jag må sky rökning som pesten, men det är inte röklukten jag har problem med, jag arbetar gärna med patienter som är rökare, MEN jag har svårigheter att andas när jag kommer till ett nerrökt hem där röken ligger som en dimma när man öppnar dörren. DET är inte samma sak. Men som sagt, ett jobb är ett jobb och jag gör det självklart när en patient behöver mig där. I detta fall behövde inte patienten mig där då jag inte var hennes sköterska. Jag var hennes sköterskas kollegas student. Ser du skillnaden?

Jag hoppas att du på din specialistutbildning läser någon fin kurs om bemötande och respekt för andra människor. Jag hoppas också att du kanske funderar på om ett blogginlägg förtäljer hela historien och om det hade sett annorlunda ut om du pratat med mig och hört mig berätta historien muntligt. Förhoppningsvis. Ännu har jag inte stött på en enda en som tryckt upp anklagelser om hur fel jag gjort i ansiktet på mig, bland alla de sjuksköterskor, kursare och lärare jag pratat med om situationen. De har stått upp när jag tvivlat på mig själv och min förmåga. De har pratat om kränkning mot mig från min handledare och att detta bör tas upp högre upp. För vet du, alla som känner mig vet att jag ALDRIG skulle neka någon vård eller inte göra mitt bästa i mitt arbete. Jag arbetar inte för att tjäna pengar, jag arbetar för att jag brinner för att hjälpa människor. Jag hoppas att du bakom din attityd också gör det.

Men vem är jag att döma dig, du främling som gömmer dig bakom din dator, jag är bättre än så. Kanske är du också lättare att förstå i verkligheten.

 

Lite hjälp tack!

Jag skulle behöva lite hjälp från er som läser, eller rättare sagt skulle jag behöva era synpunker på en händelse från idag som uppstod på min vfu. 

Jag hade utvecklingssamtal och min handledare skulle kryssa i under varje mål om jag hade en betryggande utveckling eller inte. Vid första målet som var om man kan bedöma patientens vårdbehov tvekade hon och ville inte sätta något kryss utan ville fundera. När vi sedan hade gått igenom alla målen och hon kryssat i betryggande utveckling så gick hon tillbaka till den och sa: 
- om jag ska vara ärlig så tvekar jag på grund av att du förra veckan inte ville gå hem till en patient som rökte. Man kan inte välja bort sina patienter. 

Jag blev helt paff. Förra veckan under en eftermiddag så hade min handledare telefonsamtal hela eftermiddagen och lite administrativt som jag inte kunde vara med på, så hon frågade om vi skulle kolla med någon annan sköterska om jag kunde gå med honom/henne. Hon hittade en sköterska som skulle göra ett hembesök och hon sa att vi kunde fråga honom om jag kunde följa med på det, jag skulle sluta om ca 1 timma men jag tänkte att ja varför inte det kan ju vara kul att se även om jag precis vart i hemsjukvården i fyra veckor. Han talade då om vilken patient vi skulle till och det var en patient som alla hade diskuterat dagen innan om att patienten rökte fruktansvärt mycket i sin bostad och att det luktade hemskt mycket rök där inne. Jag vet med mig sedan många år att jag har fruktansvärt svårt att gå in i folks hem när dom röker inomhus. I hemsjukvården fick jag göra det en gång och jag kunde inte koncentrera mig på något annat än andningen när jag var där inne, resterande gånger fick jag följa med på andra besök medan min handledare åkte dit just på grund av att jag har så svårt för det. 
Så, när jag fick veta att det var den patienten sa jag att jag helst inte åker med dit då jag har fruktansvärt svårt för röken. Sköterskan som skulle åka dit sa att det var helt lugnt och att man som student inte ska behöva göra det, men min handledare blev upprörd och sa att det kan man inte välja. Den andra sköterskan stod tillslut upp för mig vilket gjorde att jag inte behövde åka med. 

Inte ett ord har jag hört från min handledare om det föräns idag och jag hade reda glömt det för för mig var det inget konstigt. När hon idag tvekar på att sätta betryggande utveckling på mig (i en kategori om förmåga att bedöma en patient vårdbehov) blev jag väldigt upprörd och försökte förklara hur jag såg på situationen men jag upplevde inte att jag blev lyssnad på. Hon sa att man inte kan välja sina patienten och att man som sjuksköterska ska finnas där för alla patienter. Hon sa att det gjorde henne orolig för min roll som sjuksköterska och att jag kanske borde fundera över mitt yrkesval och att det här skulle göra det svårt för mig i framtiden. 
Gång på gång försökte jag förklara att jag som student inte har något ansvar på det viset men hade jag jobbat hade jag självklart tagit hand om patienten oavsett hur dåligt jag mådde över det. Jag försökte också förklara att jag är medveten om att det är ett problem men att jag därför inte heller kommer att välja ett jobb inom tex hemsjukvård eller distriktsköterska som gör hembesök. Jag har vetat det sedan jag gick i nian att jag inte passar i ett jobb där jag går hem till patienten, och därför kommer jag inte heller att välja ett sådant yrke. Som tur är finns det ju miljoner andra jobb som sjuksköterska så på något vis måste jag ändå stå fast vid att jag väljer min arbetsplats och på så vis på ett sätt även mina patienter. Jag förklarade också att om jag hade jobbat hade jag självklart gjort det även om jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt och hade min handledare sagt till mig att det var viktigt att jag följde med hade jag också gjort det.  Jag skulle aldrig neka en patient vård för att denne rökte och jag skulle självklart åkt dit om jag var sjuksköterska och jobbade där, så hemsk är jag inte. 

Hennes ord och oförståelse gjorde mig otroligt upprörd och ledsen och för andra gången på två veckor grät jag upprörda tårar framför min handledare. Jag är alldeles säker på att hon tycker att jag är världens mesigaste student men jag blir ledsen när jag känner mig oförstådd och jag känner mig ensam och felplacerad på denna praktikplats. Jag får ångest i magen av att veta att jag måste gå dit varje dag i två veckor till. 

Så vill ni snälla hjälpa mig, agerade jag så himla fel i situationen? Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet att jag kommer ha svårt att släppa det hon sa till mig när jag ska dit på måndag morgon igen. Kan jag inte snälla få vara färdig sjuksköterska typ nu och slippa alla dessa jobbiga praktikplatser? PS. Jag saknar hemsjukvården och personalen där så det gör ont i mig. Vill tillbaka dit nu där jag blev behandlad som en kollega och jämlike istället för en student som bara gör fel. Tack och hej. 

BVC

Har haft praktik på vårdcentralen i 1,5 vecka nu och har hoppat runt lite mellan olika sjuksköterskor. Min handledare är distriktsköterska och har sin egna mottagning så jag får egentligen inte se så mycket utav vårdcentralsarbetet. Det är samma sak varje dag ungefär. Blodtryck, såromläggning eller blodsockerkontroll. Så rullar det på dag ut och dag in, ingenting för mig kan jag ju lätt säga! 

Fick gå med en annan sköterska som hade väntrummet förra veckan men efter 3 timmar stod jag inte ut med att gå med henne. Hon var fruktansvärt otrevlig och fyrkantig. Ifrågasatte jag något skulle hon snäsa av med att så var det visst inte och hon visste bäst. Efter att hon storbråkat med en patient i väntrummet och inne på rummet så att jag skämdes ögonen ur mig var hon superirriterad på allt och alla. Vi fick en ordination från doktorn och skulle blanda två olika inhalationer som vi skulle ge till en patient och det muttrade hon surt över. När hon blandade frågade jag hur man visste vilket läkemedel man skulle blanda hur eftersom det var några generiska namn osv. Hon svarade argt: - ja det vet inte jag, det har inte jag något svar på det bara är så!!! Jisses kvinna lugna ner dig! Jag blev så arg så att tårarna brände under ögonlocken och hon fortsatte: - du borde inte gå med mig egentligen jag tycker om att jobba själv! Jag fick vända mig om för att inte visa mina ilskna tårar och jag svarade bara okej och gick till patienten vi skulle medicinera. När vi var färdiga där skulle vi fika och jag satt och åt min macka utan att säga ett ord till henne, inom mig  kokade jag av ilska. Förutom hennes sätt att säga det på var jag också arg över hur hon dumförklarade mig i allt jag gjorde, fastän jag gjorde rätt och hon fel. Tex så vred hon syrgastuben mot Max istället för att stänga av den och då gick jag fram och vred av den istället men då snäste hon att jag vred åt fel håll men tystnade ganska snart när hon såg att jag hade stängt av den. Sånna småsaker kom hela tiden. 

Efter att jag fikat färdigt sa jag till henne att jag skulle prata med min handledare så jag gick till henne och frågade om jag kunde få gå resten av dagen med henne samtidigt som jag inte kunde dölja hur upprörd och ledsen jag var över att ha blivit behandlad som skit hela morgonen. Min handledare bad om ursäkt för det som hade hänt och sa att jag absolut inte behövde gå med henne mer och att hon skulle prata med henne om det. 

I två dagar nu har jag vart med på BVC och fått se den verksamheten. Så himla kul att få se alla små söta barn! Mindre roligt när de blir ledsna när de får vaccin men det går ju över fort som tur är. 
Imorgon förmiddag ska jag få gå med barnmorskan och se hur hon jobbar, det ska bli jättekul! 



  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December