3 månader som arbetande ssk.

Hej! Vad tiden springer iväg! Håller ni inte med? Nu har jag redan arbetat som sjuksköterska i tre månader. Jisses. Jag är fortfarande ny. Super-ny. Men, samtidigt så börjar jag finna ett lugn inom mig själv. Jag känner mig säkrare och säkrare för var dag, och jag vågar lita på det jag kan. Däremot går det inte en dag då jag inte behöver fråga någon kollega. Jag stöter alltid på saker som jag inte klarar av. Jag måste fråga. Detta är något som är väldigt tillåtande på min avdelning, men man kan ju inte låta bli att känna att man stör sina kollegor när man springer och frågar hela tiden. 
 
Dagen efter att jag kom hem från min mycket efterlängtade semester, hade jag hand om ett plötsligt dödsfall och allt däromkring. Jag visste inte alls hur man skulle göra med detta. Vilka papper skulle fyllas i, vem skulle jag kontakta, vart skulle alla dessa papper osv osv. Svårast var för mig att hantera de anhöriga som var i min ålder, som så klart var superledsna. Jag ville finnas där men visste inte hur. Har aldrig hanskats med en sådan svår situation tidigare. Anhöriga överallt. Skrik, gråt och frustration. Mitt hjärta ville gråta tillsammans med dessa fina människor som mist en älskad man, far och svärfar. Samtidigt kom läkarna in på avdelningen och ville ronda. De var stressade och ville ha obduktionspapper. Jag hade ingen aning om vart jag kunde hitta dessa och läkaren sa till mig att fråga min kollega (som också satt och rondade tillsammans med en annan läkare). Jag smög försiktigt upp bakom sjuksköterskan och väntade hänsynsfullt tills de hade diskuterat färdigt kring den patient de pratade om. Sen viskade jag lite försöktigt till sjuksköterskan och frågade om jag fick ställa en snabb fråga. Då vänder sig den läkaren hon satt och rondade med och säger argt: KAN DU BARA GÅ HÄRIFRÅN? DU KOMMER ALLTID OCH STÖR!!. Chockad gick jag tillbaka till min plats och satte mig. Förstod inte riktigt vad som nyss hade hänt. Läkaren som jag rondade med gick bort och frågade efter pappret. Jag satt fortfarande i chock. Tårarna brände i ögonen och jag ville bara bort därifrån. Har aldrig känt mig så förödmjukad eller nedtryckt någonsin. Jag var redan på botten efter den tunga bördan med gråtande anhöriga, och detta sänkte mig ännu mer. Jag önskar så i efterhand att jag hade funnit mig i situationen och sagt ifrån. Sagt till överläkaren att jag inte tolererar ett sådant beteende. Iallafall inte helt obefogat. Jag hade inte stört dom en enda gång i deras rond. Det var en undersköterska som hade vart där två gånger innan mig och "stört". Inte jag. Har sedan dess känt mig väldigt ledsen och osäker på jobbet. Är rädd för att fråga, men vill inte behöva vara det. 
 
I förrgår hade vi utvecklingsdag med jobbet. Vi fick åka till ett slott i området där vi fick tävla i att baka pepparkakshus, äta god mat samt lyssna på föreläsningar om palliativ vård och jämställd vård. Det var väldigt mysigt och givande. Dock fick vi veta på morgonen att avdelningen under oss som ingår i samma klinik nu har så pass ont om personal att vi måste slå ihop. Dessutom måste vi gå på fasta scheman (om förslaget går igenom). Har haft en klump i magen sedan detta besked. Känns inte det minsta roligt. Jag vill arbeta med det som jag har valt att arbeta med och inte bli inslängt i en annan patientgrupp med andra problem och sjukdomar. Jag känner mig inte ens bekväm med mina stroke-patienter och blir rädd av bara tanken att jag skall lära mig höft-patienter samtidigt. Det har varit en tung vecka med andra ord. 
 
Här får ni iallafall en bild på vårt pepparkakshus som vi vann tävlingen med. Tycker det symboliserar läget alldeles utmärkt. 
 
 
 
wu
Kommentar postad
Det finns många läkare inom svensk sjukvård som egentligen inte skulle jobba med andra människor överhuvudtaget och som har total avsaknad av social kompetens.. Både när det gäller hur de tilltalar sina kollegor och hur de pratar med sina patienter. Sen finns det en del grymt bra läkare också! Den värsta sortens läkare är ju den som ser ett objekt och inte en människa och sådana finns det rätt gott om. Tycker att det var en väldigt konstig kommentar från läkarens sida. Du borde ta upp det med läkaren i efterhand.

Det är en del av problemet med att det finns så få läkare. Svårt för folk att komma in och då får man de individer som besitter stora intellektuella kunskaper i form av inlärningskapacitet men som samtidigt kan ha total avsaknad av socialt samspel och empati.
Isabell
Kommentar postad
Åh, älskar dig blogg. Har följt dig lite till och från redan innan jag började läsa till sjuksköterska. Den andra januari skriver jag min första tenta i läkemedelsberäkning och har tittat lite på gamla tenor som du lagt ut. Råkade komma över några tentor i mikrobiologi med. Blev helt panikslagen då jag inte kunde svaret på många av de frågorna och vi har redan haft tenta i det. Men ja, det är väl olika upplägg i de olika lärosätena. Tycker du ska ge fan i läkaren som är så otrevlig. Hur är annars samarbetet mellan läkare och sjuksköterska på din avdelning? Trevlig helg och gol jul till dig :)
Kristian
Kommentar postad
Hej från Finland. Jag är sjuksköterska från Finland och jag har läste din blogg eftersom det är bra (och samtidigt jag lärde svenska).

Jag har också arbetat i sjukhus och känna samma typ av läkare. Nu jag jobbar i hälsocenter och arbetsklimatet är mycket bättre.

-Kille från Finland :)
Emma
Kommentar postad
Du är duktig som kämpar på trots motgångar! Det skulle vara intressant med en uppdatering,, jobbar du kvar och hur går det nu? Kram!!
Svar: Tack snälla du! Jag är ledsen att jag uppdaterar så sällan, det glöms bort bland allt annat i livet. Jag jobbar kvar och det går bättre för varje dag om man tänker på min personliga utveckling, det är dock svårt med de förutsättningar man har i vårdkaoset som råder. Kram!
Julia Sundström
Kommentar postad
Hej julia jag hittade din blogg idag och tänkte wooah jag går i första året på, vård och omsorgs programmet och jag vet vad jag vill bli en sjuksköterska från början visste jag inte men under hela mitt liv har jag velat jobba med människor och hjälpa och såklart göra skillnad. Men nu vet jag att det är det jag vill och mycket varför är väl att jag har haft en rätt så jobbig uppväxt. Bor i fosterhem ocb ibland känner man sig bara så ensam i världen, att man inte passar in någonstans. Min dröm är att bli sjuksköterska och den ska jag fortsätta tjämpa med tills jag har upp nåt det målet ❤👍😊
Svar: Hej på dig! Vad roligt att läsa din kommentar. Fortsätt kämpa så är du snart i mål. Sjuksköterska är världens bästa jobb! Lycka till med studierna :) Kram
Julia Sundström

  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December