När tiden inte räcker till

Under veckan har jag upplevt stress deluxe. Ni vet när man har 8 timmar på sitt arbetspass men skulle behöva det dubbla för att ens hinna i närheten av färdigt. I tisdags hade jag behövt 16 h och 17 händer för att reda ut den röran jag satt i. 

På avdelningen som jag arbetar på har vi för närvarande 18 vårdplatser. Vi är tre sjuksköterskor per pass och skall alltså ha 6 patienter var som vi skall samordna och sköta allt kring under arbetspasset. På dessa 18 patienter har vi 4 undersköterskor som skall slita och kämpa med all omvårdnad, mat, toalettbesök och allt du kan tänka dig. "Det låter ju inte så farligt" tänker ni där hemma. Men låt oss lägga till 5 patienter utöver dessa 18. 5 svårt sjuka patienter som ligger på överbeläggningsplatser som också behöver omvårdnad och medicinsk vård. 5 patienter som har minst 5 anhöriga som vill prata och ställa alla frågor som dyker upp när ens anhörig är sjuk. 5 anhöriga som vill höra några tröstande ord när deras älskade mamma/pappa/syster/bror håller på att ta sina sista andetag i livet. Vart är den där extra sjuksköterskan eller undersköterskan som kan ta han dom dessa? Ingen vet.  Inte befann sig den där extra sköterskan hos oss iallafall. 

3 av 7 patienter hade hög feber och var mycket illa där an. Jag skulle dela läkemedel till 7 patienter vars medicinlista var längre än ett genomsnittligt ullaredskvitto. Samtidigt hade jag 7 patienter som behövde tillsyn och som ville ha svar på sina frågor. 1 av dem grät och behövde några tröstande ord. 1 var arg för att hen fått vänta på operation i flera dagar utan besked. Trots detta hade jag ingen möjlighet att stanna och prata. Medicinen fick jag lämna i förbifarten och hoppas på att de fick i sig alla tabletter utan att någon tappades på golvet. Till den gråtande patienten kunde jag bara säga förlåt, jag kommer sen. Sen blev till aldrig. Det fanns ingen tid. 

Just när jag ska sätta sig vid datorn och titta vad jag har att göra ringer telefonen och en anhörig undrar hur det är med mamman. Jag har egentligen ingen aning för jag har inte ens hunnit gå in till patienten. Sitter febrilt och letar i daganteckningar som inte innehåller ett enda ord om hur dagen har varit. Kan inte ge så mycket information till den anhöriga och det svider i hjärtat när jag måste säga att jag inte vet just nu. Vem vet om inte sjuksköterskan vet? Den anhöriga säger att jag är duktig och gör ett bra jobb. Nej tänker jag men tackar och tar emot fastän att jag vet att det inte är sant. Jag gör absolut inget bra jobb idag. 

Undersköterskorna swishar förbi ute i korridoren. Det ringer konstant på alla salar och svetten lackar i pannan på mina kollegor. Jag beklagar mig gång på gång till dem att jag inte har tid att hjälpa till. Jag vet hur mycket dom kämpar men det finns inte en chans i världen att jag ska hinna, hur mycket jag än vill. 

Biståndshandläggare, sjuksköterska och arbetsterapeut dyker upp. Det är dags för vårdplanering för en av mina patienter som jag aldrig träffat. Försöker i all hast läsa igenom de senaste dagarnas anteckningar för att ha en liten aning om vad patienten har för behov av vård och hjälp i hemmet. Anhöriga och patienten pratar mycket och länge. Jag drar den medicinska delen och de omvårdnadsbehov som fanns dokumenterade. Anhöriga har många frågor som jag inte kan ge svar på. Patienten vill veta hur det ska bli i framtiden och jag sitter på yttersta kanten av stolen och känner stressen över mina övriga patienter som saknar sköterska på avdelningen medan jag sitter där på vårdplaneringen. Samtidigt skalle en av mina patienter ha sin dos av antibiotika inravenöst och jag vet med mig att det är den jobbiga sorten som tar lång tid att lösa upp och iordningställa. När jag ger antibiotikan är patienten ledsen och vill prata. Hen vet inte vart hen är och vill ringa hem till mamma och pappa. Mamma och pappa är förmodligen borta sedan många många år tillbaka men jag bekräftar bara patientens oro och lovar att göra mitt bästa i den frågan. Två minuter senare har patienten glömt av det och jag kan med gott samvete gå vidare. 

En av mina tre palliativa patienter börjar bli sämre och har svårt med andningen. Jag försöker suga i munnen men det sitter alldeles för långt ner. Ringer till IVA som skickar en sköterska som suger längre ner i halsen. Anhöriga är nöjda. Patienten blir allt sämre och jag spenderar näst intill hela dagen där inne för att göra patient och anhöriga lugna. En anhörig anländer som ej blivit informerad om sin pappas tillstånd. Han är upprörd på mig för att ingen gett honom den informationen och för att behandlingen avslutas. Han är i chock och sorg och jag kan inget annat än beklaga och erbjuda gott omhändertagande och en kopp kaffe. Jag är otillräcklig och maktlös. 

På nästa rum är anhöriga arga. Jag har inte gjort mitt jobb tycker dom. Ska dom verkligen behöva hålla koll på allt själva undrar dom? Har jag inte sett att tillståndet blivit värre? Har jag inte koll på att patienten i fråga fått i sig för lite vätska? Har jag inte koll på att patienten har feber? Jag har koll. Jag har koll och har meddelat läkare men som inte gått vidare med min information. Läkaren har sagt att tillståndet inte alls blivit värre. Jag backar men får sedan klagomål att jag inte informerat lilla doktorn om detta trots vår tidigare diskussion. Doktorn vill inte ta på sig ansvaret. Doktorn tycker sig ha en alldeles för betydande roll i anhörigkontakten och beslutar sig för att skylla sina snedsteg på oss ute på golvet. Vi behöver ju faktiskt inte ha lika mycket förtroende från de anhöriga så då är det bättre att vi får ta den skiten. Lilla doktorn skulle inte kunna sova så bra pga detta men det är så det får bli. Lilla doktorn har ju inte gjort något fel. 

När passet börjar närma sig sitt slut har jag ännu inte hunnit dokumentera något. Det som inte finns dokumenterat det finns inte, det vet vi alla. Öppnar första patientens journal och skall börja skriva. Någon säger mitt namn ifrån dörröppningen. Där står anhörig med rödgråtna ögon och ber om en kopp kaffe efter en hel dags vakande. Självklart säger jag och gömmer min inre stress bakom en glad och lugn fasad. Anhörig är tacksam och nöjd med mitt arbete. Det värmer mitt hjärta för en sekund innan stressen slår till igen. Sätter mig åter igen vid datorn och försöker dokumentera. 

Kirurg från ett annat sjukhus ringer och meddelar att min svältande ledsna operationsväntande patient får vänta ytterligare en dag. Det blir ingen operation idag heller. Meddelar patienten som blir mycket ledsen och uppgiven. Ger hen mat och får rusa igen. Börjar dokumentera men inser snabbt att det är dags för rond där jag blir fast i 25 minuter. Nästa sköterska har gått på och ska ha rapport. Ingenting finns skrivet. Vad har hänt under dagen undrar hon? Bläddrar i mina 100 papper där jag kladdat det ena och det andra. Har fortfarande inte ens hunnit samtala med alla mina patienter. Bara sett dom i förbifarten. Sjuksköterska från annat sjukhus ringer och vill ha rapport på min numera osvältande ledsna och uppgivna patient. Hen ska ju få komma dit och opereras. Nu. Idag. med en gång. Okej. Går in och meddelar min numera mätta osvältande patient att det har blivit någon miss. Ambulanstransport ska bokas och ta hen med sig om en liten stund. Stress stress. Kontakta läkare som ska fixa papper. Maten i magen får bli det andra sjukhusets problem. När alla andra stämplar ut och går hem sitter jag kvar i ett hörn och försöker reda ut vad som hänt. Alla små saker jag gjort skall dokumenteras. Vad har undersköterskorna gjort, hur står och går den lilla farbrorn på rum nr 1, har agda ätit tillräckligt och har bertil verkligen kommit upp i stolen idag? Vem vet. 45 minuter senare blir jag hemskickad. Jag kan tydligen inte göra mer. Skyndar mig hem innan något nytt dyker upp. 

Sover dåligt den natten. Vaknar och kommer på saker jag inte skrivit ner. Saker jag inte kollat upp. Känner mig ofärdig med mitt arbete. Tänk om något viktigt missas pga mig? 
Antar att det är såhär det är att vara sjuksköterska. 

 

Nu ska sjuksköterskan stå på egna ben!

I Söndags gick jag min sista dag bredvid och det är nu dags att stå på egna ben. Imorgon kväll går jag själv för första gången och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Det känns dock bra ändå, jag vet att jag alltid har grymma kollegor vid min sida som jag kan fråga vad som helst. Det är det som är det bästa med personalgruppen på mitt jobb. Jag känner mig trygg i att fråga vad som helst och det gör mig mindre osäker i det jag gör. Inga frågor är dumma vilket känns väldigt bra. Det hade ju vart väldigt hemskt om jag istället gjorde fel för att jag inte vågade fråga.
 
Det har varit 4 intensiva veckor med bredvidgång. Jag jobbar enbart 80% och har missat ett par av mina pass på grund av "utbildningsdagar" i och med att jag går basåret. Kände under förra veckan en stor panik över att jag missat dagar och att jag inte skulle klara mig själv denna vecka som planerat. Det löste sig dock i slutet av veckan när jag gick i princip själv de sista kvällarna och kände mig trygg i det. Jag är fortfarande extrem långsam i allt jag gör, är rädd att göra fel och blir osäker på mig själv men så får det väl lov att vara i början intalar jag mig själv. Vanan kommer med tiden så det är bara att släppa det.
 
Nu börjar det på riktigt, Wish me luck!
  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December