Etisk stress

Min B-uppsats i termin 1 handlade om Etisk stress. Först nu har jag faktiskt fått erfara vad det innebär. Den där känslan av att vara otillräcklig och vilja väl, men inte har förutsättningarna för det. Det är inte kul. Inte det minsta. 
 
Jag har många bra dagar på mitt jobb, där jag känner att jag hinner ta mig tid för patienten och göra det bästa för denne och dess anhöriga. Men, så kommer dagarna när arbetsuppgifterna hopar sig och det inte finns en chans i världen att man ska kunna ta sig ur det. Patienterna vill ha hjälp med småsaker och jag börjar fundera vad som faktiskt sker när jag inom mig blir irriterad när patienterna ber om något så basalt som ett glas vatten eller en anhörig vill veta hur dennes mamma mår. När jag har så pass mycket att göra att jag inte ens kan ta mig tid att ge patienten ett glas vatten eller svara på frågor från anhöriga så går jag sönder på insidan. När jag måste prioritera om patienten skall få medicin eller en torr blöja till natten, för jag hinner inte göra både och. Varje gång går en liten del av mig sönder. 
 
Jag önskar så att alla fick en inblick i hur det ser ut på sjukhusen. Jag önskar så att alla politiker fick en inblick i vad som faktiskt sker under ett arbetspass på sjukhusets vårdavdelningar. Patienter dör pga. personalbrist. När ska det ta slut? 
 
OBS. jag skriver ofta om de negativa sidorna i mitt arbete. Jag vet att jag har många läsare som studerar eller funderar på att studera till sjuksköterska. Det är inte min mening att skrämma någon. Jag har sagt det så många gånger. Att vara sjuksköterska är det bästa jag vet och jag skulle aldrig byta det mot något annat i hela världen. Men, det finns bra och så finns det mindre väl fungerande verksamheter. Tyvärr. 
Sandra
Kommentar postad
Jag förstår verkligen hur du menar när du säger att du går sönder på insidan. Känner det varje dag. Har tidigare pluggat men tar nu en paus för att jobba igen och verkligheten på det kommunala boendet jag jobbar på är sånt som chefer och politiker aldrig ser. Det skärs ner på både personal och personalutrymmen. Tiden ska mätas in i minsta minut, men vem bryr sig om att 50% av arbetet vi faktiskt utför inte står med i våra papper? Inte politikerna och inte ens vår chef. Vi har inte ens ett personalrum kvar för att vila våra ömma kroppar och fötter när vi jobbar delade turer. Det kommer larm på larm och man hinner liksom aldrig med. Vem ska man prioritera, patienten som behöver hjälp med toalettbesök eller patienten som ligger ensam i sängen med fruktansvärd ångest? Det gör mig riktigt ont att veta att det hade kunnat vara så mycket bättre., men vi bara går på knäna och det finns inte en jävel som bryr sig. Men ärligt talat skulle jag aldrig byta ut mitt jobb mot något i hela världen, utom kanske att gå klart sjuksköterskeutbildningen.
Svar: Helt sjukt :( kämpa på, du är värdefull! 💕
Julia Sundström
Kommentar postad
Det är fruktansvärt att vi ska behöva ha det såhär. Jag älskar mitt jobb över allt annat och jag vill absolut inte arbeta med någonting annat. MEN ibland känns det som det är det beslutet jag en gång måste ta på grund av att situationen är som den är.

Svar: Jaa det är helt sjukt att man ska behöva känna så!
Julia Sundström

  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December