Drömjobbet

För ett tag sedan blev jag intervjuad utav expertvalet gällande mitt drömjobb (ni kan ju gissa vilket det är). Nu ligger Intervjun ute, kort presenterad tillsammans med 8 andra "Millenials" som har beskrivit sina drömjobb. Kul och intressant läsning. Klicka → HÄR ← om ni vill läsa mina och de andras svar på vad våra drömjobb är. 

Dags för nya utmaningar!

Som ni kanske förstått har jag inte mått bra på mitt arbete den senaste tiden. Jag drog en liten liknelse för er här nedan. 
 
Jag befinner mig på en båt. En båt som jag så många gånger varit ute till havs med. Här känner jag mig trygg, och jag tycker om att spendera min tid här tillsammans med underbara människor. Solen skiner och vi alla njuter av tiden här. Vi småpratar och skojar med varandra och jag känner mig lycklig när jag får vara här tillsammans med mina vänner och bekanta. Men, solen går i moln och det börjar blåsa upp. Alla söker sig under tak för att skydda sig från det kraftiga ovädret som är på intåg. Plötsligt kör vi på grund med en smäll. Mitt i all hast stannar vi alla upp. Det är helt tyst. Ingen vågar yttra ett ord. Tusen tankar flyger genom huvudet. Hur ska vi ta oss härifrån? Någon bryter tystanden.
- Båten tar in vatten! 
Vi samlar oss och börjar undersöka skadan. Det är ett hål i skrovet som tar in vatten. Än så länge är det hanterbart och vi går igenom bit för bit av båten. Ju närmre vi undersöker saken desto mer små hål hittar vi. Båten tar in vatten på ett flertal ställen. Panik uppstår bland människorna som befinner sig på båten. Vi hjälps åt att ösa tillsammans i takt med att regndropparna samlar sig i pölar på båten. Vi öser och öser men tillslut börjar en efter en att ge upp. Jag kan se att mina vänner är trötta.
Befälet ber oss att ösa lite snabbare och ger oss lite papper att täta hålen med.
Snart är vi bara tre kvar som öser. Övriga har gett upp. Det är tungt och vattenansamlingen börjar bli allt större. Jag börjar inse att det är för sent. Alldeles för sent. Jag måste rädda mig själv. Längre bort mellan vågorna ser jag en större båt passera. Jag vinkar allt vad jag har och jag ser att båten signalerar att de sett mig. Dess kapten vinkar mot mig och när de är tillräckligt nära får jag hjälp av besättningen att komma över på deras båt. När jag kommer in möts jag av värme, lugn och trygghet. Jag kan sätta mig ner och pusta ut. Här kommer allt att bli bra. Jag blickar bakåt mot vår snart helt vattenfyllda båt. Mina vänner står kvar. Jag ser hur de samlar sig, tar nya tag och börjar ösa igen. De ger inte upp ännu. Lite vilja finns kvar. 
 
Jag däremot, jag är nöjd i den nya tillvaron jag hamnat. Inser att det är alldeles för mycket jobb att rädda samt laga vår havererade båt. Den båt jag sitter i nu är fräsch och har en trevlig och välkomnande besättning. Här skall jag nog trivas. Här vill jag må bra. 
 
Med de orden vill jag beskriva min arbetssituation. Jag har sagt upp mig från den avdelning jag arbetat på det senaste året. Idag tackade jag ja till en nattjänst på akutmottagningen på samma sjukhus och kommer att börja där inom någon månad. Det är nervöst men samtidigt så kul. Det är ju faktiskt det här jag vill göra och jag kan knappt bärga mig tills jag får lära mig massa nya saker! 
 
 
 
 

Så var nattveckorna över!

På måndag börjar jag äntligen att jobba dag och kväll igen. Som jag längtat! Inte för att jag egentligen har ont utav att jobba natt, men arbetet är annorlunda och jag saknar mina dagkollegor hemskt mycket. Jag saknar också att ha fler människor runt omkring mig. Det är ganska ensamt nattetid, speciellt när man hamnar i mer akuta situationer. På dagtid är vi runt 10 personer samt läkare och paramedicinare. På natten är vi 3 plus en jourhavande läkare på hela huset. Jag ser fram emot att se patienterna i dagsljus igen och slippa smyga omkring med en ficklampa och viska hela nätterna. 
 
Även om min nattjänst officiellt är slut så gör jag dock ändå 4 nätter nästa vecka pga. sjuksköterskebrist på natten. Efter de fyra blir det förhoppningsvis inte så många fler på ett tag. Jag har funderat lite på det där med att eventuellt göra treskift ett tag. Jag trivs ju trots allt med alla tre skift, bara jag inte behöver jobba samma skift hela tiden. Vi får se hur det blir i höst... 
 
Sommaren börjar lida mot sitt slut och jag har mycket att se fram emot. Om knappt en månad flyttar jag till en ny stad ca 20 minuter härifrån. Det ska bli spännande! Jag börjar även plugga om ett par veckor och om en månad åker jag till stockholm för sjuksköterskans dag. I Oktober har jag en resa till Rhodos bokad (Hur skönt??!) och i November åker jag till London en helg. Det känns väldigt skönt att jag faktiskt sköt på min semester nu i sommar. Dessutom får jag ersättning för förskjuten semester enligt semesteravtalet inom regionen. 
 
Trevlig helg! 
 
 
 
 

Nattpasset

Det börjar skymma och temperaturen kryper nedåt i graderna. Vant plockar jag på mig en blå klänning i rätt storlek i klädförrådet och går mot omklädningsrummet för att byta om. Klockan är kvart i nio på kvällen och de flesta börjar vid den här tiden göra sig iordning för att gå till sängs eller kanske till och med gå hem från jobbet.  Jag tvärt emot skall precis påbörja ett nästan tio timmar långt arbetspass. Nattvakten har börjat.

 När jag står utanför avdelningen och famlar i fickan efter mitt passerkort hör jag hur ringningarna avlöser varandra inne på avdelningen. När dörren med ett brummande går upp och tillåter mig att komma in på avdelningen ser jag personalen koncentrerat korsa varandra åt alla möjliga håll, fullt inriktade på att få alla patienter i säng innan passet är slut om dryga timmen. Patienter hjälps till och från toaletten. Patienter får hjälp att komma i säng, överallt är det fullt upp.  Sjuksköterskorna sitter och koncentrerat stirrar in i datorn och skriver frenetiskt ner all information de samlat om patienterna i huvudet under kvällens pass. Allt av vikt måste dokumenteras och det gäller att inte missa någon viktig information.

 Tungt sjunker jag ner bakom en ledig dator med en kopp kaffe i handen. Jag har haft svårt att sova under dagen och kaffet är mitt sista hopp inför den långa natten. Jag slänger en blick mot patienttavlan och ser en röd trea. Det innebär att vi har tre patienter för mycket än vad vi är rustade för att ha. Totalt är det 21 patienter inskrivna på avdelningen och det är jag tillsammans med en sjuksköterska och en undersköterska som ska få natten att gå ihop på ett patientsäkert vis. Klumpen i magen börjar infinna sig men jag försöker mota bort tankarna om att det skall bli en tung natt. Har vi tur sover patienterna lugnt i sina sängar och vi kan klara det utan smärre missöden.

 I samma sekund som jag skall börja läsa på mina 11 patienter ringer telefonen. Min kollega tar samtalet som visar sig vara ytterligare en inläggning från akuten. Patienter får inte lov att nekas vård och jag tar glatt emot rapport från akuten med vetskap om att även de har det tufft, men inom mig bygger klumpen på sig. Fyra överbeläggningar och passet har inte ens börjat. Jag läser på mina patienter samtidigt som den nya patienten rullar in från akuten. Patienten blir liggandes i korridoren en längre stund och jag tillsammans med mina två kollegor får tillslut hjälpt patienten till en ordentlig säng på en sal. Kvällspersonalen har nu lämnat rapport och gått hem för dagen. Kvar är vi, två sjuksköterskor och en undersköterska. Vi är ett bra gäng, och med vetskapen om det motar jag undan klumpen i magen. Är det några som ska fixa det här så är det vi.

 Natten fortlöper och vi får ytterligare tre inläggningar.  Vi har nu sju överbeläggningar, det vill säga 25 patienter. Vi är rustade för 18.  Inläggningarna hopar sig på mitt skrivbord, papper blandas och jag har svårt att hinna färdigställa en inskrivning innan nästa patient rullat in. Journaler och ofärdiga inskrivningar ligger kvar på skrivbordet under hela natten. Det ringer konstant på salarna och vi har svårt att få våra sex armar att räcka till. Näst intill alla patienter är i behov av två personer vid toabesök eller förflyttning i säng. Utöver det är det många patienter som ringer och är oroliga eller smärtpåverkade. Många så förvirrade att de helt snurrat till det och inte längre har förmåga att sköta sin hygien eller heller be om hjälp. Det gör ont i mig när jag svettig står med handskar och förkläden som klibbar mot kroppen samtidigt som jag står fast vid en patient med mina två kollegor. Jag hör hur ringningarna avlöser varandra ute på avdelningen men ingen av oss har möjlighet att lämna den smärtpåverkade patienten som inte går att vända utan stor möda.

 Så rullar natten på, och när dagpersonalen äntrar avdelningen har vi precis hunnit kika på den sista patienten som är den som inte själv har kunnat be om hjälp. Den som inte hade förmåga att ringa på klockan och den som inte själv hade förmåga att ta sig till wc.  Mitt huvud känns fyllt av mos blandat med gröt och min mage kurrar. Det vittnar om att den där maten vi skulle ätit för många många timmar sedan fortfarande står kvar i kylskåpet orörd.

 Känslorna är många i kroppen. Jag är uppriven, orolig för mina patienters hälsa och uppriktigt ledsen över hur situationen ser ut. Det är ingen standardnatt. Det är ingen natt jag upplever varje natt, men det händer. Och, när det väl händer, då är det illa. Det är riktigt riktigt illa. Jag mår dåligt i mig själv över att ha tvingats bedriva sådan usel vård denna natt. Jag är ledsen och vill att någon lyssnar på min upplevelse. Gråten ligger och trycker innanför ögonlocken och jag behöver ventilera mina känslor med någon innan jag går hem. Vägrar gå och lägga mig med denna känsla. Men, ingen vill lyssna på mina känslor och upplevelser. Jag tvingas åka hem med en enorm frustration och ångest i kroppen. När jag efter en lång varm dusch kryper ner i min säng spelas scenarier ifrån natten upp gång på gång i mitt huvud. Jag ser hur svetten lackar i pannan på mina kollegor, hur patienter får vänta länge länge på hjälp samt ser hur patienter lider över att ha fått vänta länge på den efterfrågade hjälpen. Det blir inte många timmars sömn den dagen och för varje natt det fortgår så dör en liten liten del av mig.

 

Over and out. 

 

 
  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December