Nattpasset

Det börjar skymma och temperaturen kryper nedåt i graderna. Vant plockar jag på mig en blå klänning i rätt storlek i klädförrådet och går mot omklädningsrummet för att byta om. Klockan är kvart i nio på kvällen och de flesta börjar vid den här tiden göra sig iordning för att gå till sängs eller kanske till och med gå hem från jobbet.  Jag tvärt emot skall precis påbörja ett nästan tio timmar långt arbetspass. Nattvakten har börjat.

 När jag står utanför avdelningen och famlar i fickan efter mitt passerkort hör jag hur ringningarna avlöser varandra inne på avdelningen. När dörren med ett brummande går upp och tillåter mig att komma in på avdelningen ser jag personalen koncentrerat korsa varandra åt alla möjliga håll, fullt inriktade på att få alla patienter i säng innan passet är slut om dryga timmen. Patienter hjälps till och från toaletten. Patienter får hjälp att komma i säng, överallt är det fullt upp.  Sjuksköterskorna sitter och koncentrerat stirrar in i datorn och skriver frenetiskt ner all information de samlat om patienterna i huvudet under kvällens pass. Allt av vikt måste dokumenteras och det gäller att inte missa någon viktig information.

 Tungt sjunker jag ner bakom en ledig dator med en kopp kaffe i handen. Jag har haft svårt att sova under dagen och kaffet är mitt sista hopp inför den långa natten. Jag slänger en blick mot patienttavlan och ser en röd trea. Det innebär att vi har tre patienter för mycket än vad vi är rustade för att ha. Totalt är det 21 patienter inskrivna på avdelningen och det är jag tillsammans med en sjuksköterska och en undersköterska som ska få natten att gå ihop på ett patientsäkert vis. Klumpen i magen börjar infinna sig men jag försöker mota bort tankarna om att det skall bli en tung natt. Har vi tur sover patienterna lugnt i sina sängar och vi kan klara det utan smärre missöden.

 I samma sekund som jag skall börja läsa på mina 11 patienter ringer telefonen. Min kollega tar samtalet som visar sig vara ytterligare en inläggning från akuten. Patienter får inte lov att nekas vård och jag tar glatt emot rapport från akuten med vetskap om att även de har det tufft, men inom mig bygger klumpen på sig. Fyra överbeläggningar och passet har inte ens börjat. Jag läser på mina patienter samtidigt som den nya patienten rullar in från akuten. Patienten blir liggandes i korridoren en längre stund och jag tillsammans med mina två kollegor får tillslut hjälpt patienten till en ordentlig säng på en sal. Kvällspersonalen har nu lämnat rapport och gått hem för dagen. Kvar är vi, två sjuksköterskor och en undersköterska. Vi är ett bra gäng, och med vetskapen om det motar jag undan klumpen i magen. Är det några som ska fixa det här så är det vi.

 Natten fortlöper och vi får ytterligare tre inläggningar.  Vi har nu sju överbeläggningar, det vill säga 25 patienter. Vi är rustade för 18.  Inläggningarna hopar sig på mitt skrivbord, papper blandas och jag har svårt att hinna färdigställa en inskrivning innan nästa patient rullat in. Journaler och ofärdiga inskrivningar ligger kvar på skrivbordet under hela natten. Det ringer konstant på salarna och vi har svårt att få våra sex armar att räcka till. Näst intill alla patienter är i behov av två personer vid toabesök eller förflyttning i säng. Utöver det är det många patienter som ringer och är oroliga eller smärtpåverkade. Många så förvirrade att de helt snurrat till det och inte längre har förmåga att sköta sin hygien eller heller be om hjälp. Det gör ont i mig när jag svettig står med handskar och förkläden som klibbar mot kroppen samtidigt som jag står fast vid en patient med mina två kollegor. Jag hör hur ringningarna avlöser varandra ute på avdelningen men ingen av oss har möjlighet att lämna den smärtpåverkade patienten som inte går att vända utan stor möda.

 Så rullar natten på, och när dagpersonalen äntrar avdelningen har vi precis hunnit kika på den sista patienten som är den som inte själv har kunnat be om hjälp. Den som inte hade förmåga att ringa på klockan och den som inte själv hade förmåga att ta sig till wc.  Mitt huvud känns fyllt av mos blandat med gröt och min mage kurrar. Det vittnar om att den där maten vi skulle ätit för många många timmar sedan fortfarande står kvar i kylskåpet orörd.

 Känslorna är många i kroppen. Jag är uppriven, orolig för mina patienters hälsa och uppriktigt ledsen över hur situationen ser ut. Det är ingen standardnatt. Det är ingen natt jag upplever varje natt, men det händer. Och, när det väl händer, då är det illa. Det är riktigt riktigt illa. Jag mår dåligt i mig själv över att ha tvingats bedriva sådan usel vård denna natt. Jag är ledsen och vill att någon lyssnar på min upplevelse. Gråten ligger och trycker innanför ögonlocken och jag behöver ventilera mina känslor med någon innan jag går hem. Vägrar gå och lägga mig med denna känsla. Men, ingen vill lyssna på mina känslor och upplevelser. Jag tvingas åka hem med en enorm frustration och ångest i kroppen. När jag efter en lång varm dusch kryper ner i min säng spelas scenarier ifrån natten upp gång på gång i mitt huvud. Jag ser hur svetten lackar i pannan på mina kollegor, hur patienter får vänta länge länge på hjälp samt ser hur patienter lider över att ha fått vänta länge på den efterfrågade hjälpen. Det blir inte många timmars sömn den dagen och för varje natt det fortgår så dör en liten liten del av mig.

 

Over and out. 

 

 
Kommentar postad
Gud så bra skrivet! Krisen som råder inom vården just nu är under all kritik och jag kan knappt sätta mig in i hur det måste kännas att försöka bedriva bra vård med sånna förhållanden. Hoppas hoppas hoppas det blir bättre och det är NU! Inte en dag senare!
Måste passa på att fråga vilken avdelning du jobbar på? Har läst din blogg länge men minns inte riktigt. Stor KRAM!
Svar: Jag håller med dig! Jag hoppas så innerligt att det ska ske en förändring snart.
Jag arbetar på en strokeenhet. Kul att du följt min blogg länge. Kram på dig och trevlig helg!
Julia Sundström
Kommentar postad
Målande beskrivning om vår vardag i vården numera. Tragiskt och det där dåliga samvetet och klumpen i magen känner jag igen alltför väl. Det är en anledning till att jag nu funderar på att ta en paus från jobbet som sjuksköterska på obestämd tid..
Svar: Åh blir så ledsen i hjärtat över att det ska behöva vara såhär. Egentligen är det ju världens bästa yrke som jag önskar att ingen någonsin skulle vilja ta en paus ifrån. Tyvärr ser ju verkligheten dock inte ut som så och jag förstår alla som väljer att arbeta med något annat trots allt. Ta hand om dig!
Julia Sundström
Kommentar postad
Hej Julia
jag låg inlagd på IVA, NÄL i Trollhättan i Oktober i fjol. I mer än två veckor
Jag fick ett otroligt bra bemötande, omhändertagande av personal som dig. Både natt och dagtid. I den
hjälplösa situation när jag både sket och pissade ner mig, kändes så förnedrande för mig. Men tack vare
er sköterskor så förklarade ni att detta var "vardagsmat" och att jag inte skulle skämmas. Dessutom var jag rätt neddrogad, så jag hade svårt att skilja på fantasi och verklighet. Tack alla ni som står ut att ta hand om sådana som mig i det läget jag var i NI RÄDDADE MITT LIV. Jag skickade in dagens rosor och köpte några tårtor till personalen. MINA HJÄLTAR efteråt när jag frisknat till
Kommentar postad
Riktigt bra skrivit ! :)

  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December