Ta ingen skit

Någonstans i femårsåldern väcktes mitt stora intresse för allt som har med sjukvården att göra. Där och då bestämde jag mig för att bli sjuksköterska alternativt ambulanssjuksköterska. Under hela min uppväxt har jag varit blyg och tillbakadragen, livrädd för att uttrycka min åsikt eller än mindre ta plats i samhället. Ödmjuk har varit mitt signum och jag har beskrivits som glad, positiv och ”för snäll”. Under mina tre år på universitetet fanns dessa egenskaper fortfarande kvar i kroppen, samtidigt som jag började släppa lite på muren runt omkring mig. Jag började stå upp för mig själv och mina åsikter och jag kunde uttrycka om någonting var alldeles fel eller emot mina principer.

I  juni 2016 tog jag min sjuksköterskeexamen, 17 år efter att idén om att bli sjuksköterska planterades i mitt huvud. Jag var mäkta stolt över mig själv och vad jag åstadkommit. I ca 6 månader har jag nu fått äran att arbeta som sjuksköterska. Varje dag får jag äran att möta olika människoöden och fantastiska karaktärer, och det finns inget jag skulle byta detta för i hela världen. Men, så kommer den mörka baksidan av mitt dagliga arbete. Stress, otillräckliga resurser och nonchalans från styrande människor som gör mig arg. Arg, irriterad och galen rent ut sagt. Mitt ödmjuka, alldeles för snälla jag har fått backa och fram har en person med starka åsikter och värderingar klivit fram.  Arg som ett bi och inte sen med att säga ifrån när något är så galet fel som det ofta är inom mitt dagliga arbete.  Jag har blivit som förbytt, och ibland kommer jag på mig själv med att undra när det blev såhär. När blev jag en människa med så mycket frustration inom mig att det hejdlöst bubblar ut genom både mun och öron?

Jag har blivit 2017 års version av Grynet, drottningen över rosa fluff och begreppet ”Ta ingen skit!” som rockade alla småtjejers värld i början av 2000 talet.  När jag som åttaåring satt framför tvn och beundrade hennes ståndpunkter och coola attityd var det nog mest på grund av min egen osäkerhet och blyghet som jag tyckte att hon var superduperhäftig. Som 22-åring är det nu jag inser, människan bakom det lockiga håret, prinsesskronan och det rosa fluffet hade ju så rätt. Vi SKA inte ta någon skit. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Jag tänker inte backa, och jag tänker inte i min tysthet se på när patientsäkerheten dalar och personalen slås i spillror. Som sjuksköterska är det min plikt att värna om patienterna och vara talesperson för de som är svaga och utsatta i samhället. Jag tänker INTE ta någon skit.  Patienterna skall definitivt inte behöva ta någon skit.

Frågor på det?

 

 
 

Tentaångest

Jag har under de senaste 5 veckorna pluggat en kurs på distans. Vård av patienter i palliativt skede heter kursen och den har jag läst på distans på linnéuniverstietet. 7,5 poäng är den och jag har läst den på helfart. En superbra kurs och givande då det är något jag arbetar med dagligen som sjuksköterska på en geriatrikavdelning. Jag sökte kursen dels för att jag ville lära mig mer om palliativ vård, och dels för att jag ville ha mer högskolepoäng. 
 
MEN vad jobbigt det har varit. Jag hade glömt hur jobbigt det var att plugga. Jag arbetar ju 140% och har nu läst en kurs på helfart vilket är ungefär som det var när jag gick i skolan. Fullt upp med andra ord. Jag har gått med en konstant ångest och stress i 5 veckor med vetskapen om att jag har uppgifter att göra varje dag när jag kommer hem från jobbet. Sluttentan lämnade jag precis in och det var något av det jobbigaste och mest stressande jag upplevt sedan C-uppsatsen. Jag hade nästan glömt av hur man pluggade, tänka sig hur snabbt hjärnan förtränger det som är tråkigt. Nu var jag på nytt tvungen att försöka minnas hur man sökte artiklar, refererade korrekt enligt APA samt få in studietekniken i hur man skriver en hemtentamen. SÅ skönt att det värsta är över. Nu har jag två dagar på mig att granska två andra studenters arbete och sedan är kursen över. Vilken lättnad!  Jag vill säga att det kommer att dröja länge tills jag väljer att läsa fler kurser, men känner jag mig själv rätt kommer det att ske redan till sommaren. På något vis är jag ändå fortfarande lite ovan vid att inte gå i skolan längre. Fram tills i somras var ju skola något som varit en del av mitt liv sedan jag var 6 år. Det tar ett tag att lära sig komma in i det nya livet med bara arbete på schemat. 
 
 
  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December