Ta ingen skit

Någonstans i femårsåldern väcktes mitt stora intresse för allt som har med sjukvården att göra. Där och då bestämde jag mig för att bli sjuksköterska alternativt ambulanssjuksköterska. Under hela min uppväxt har jag varit blyg och tillbakadragen, livrädd för att uttrycka min åsikt eller än mindre ta plats i samhället. Ödmjuk har varit mitt signum och jag har beskrivits som glad, positiv och ”för snäll”. Under mina tre år på universitetet fanns dessa egenskaper fortfarande kvar i kroppen, samtidigt som jag började släppa lite på muren runt omkring mig. Jag började stå upp för mig själv och mina åsikter och jag kunde uttrycka om någonting var alldeles fel eller emot mina principer.

I  juni 2016 tog jag min sjuksköterskeexamen, 17 år efter att idén om att bli sjuksköterska planterades i mitt huvud. Jag var mäkta stolt över mig själv och vad jag åstadkommit. I ca 6 månader har jag nu fått äran att arbeta som sjuksköterska. Varje dag får jag äran att möta olika människoöden och fantastiska karaktärer, och det finns inget jag skulle byta detta för i hela världen. Men, så kommer den mörka baksidan av mitt dagliga arbete. Stress, otillräckliga resurser och nonchalans från styrande människor som gör mig arg. Arg, irriterad och galen rent ut sagt. Mitt ödmjuka, alldeles för snälla jag har fått backa och fram har en person med starka åsikter och värderingar klivit fram.  Arg som ett bi och inte sen med att säga ifrån när något är så galet fel som det ofta är inom mitt dagliga arbete.  Jag har blivit som förbytt, och ibland kommer jag på mig själv med att undra när det blev såhär. När blev jag en människa med så mycket frustration inom mig att det hejdlöst bubblar ut genom både mun och öron?

Jag har blivit 2017 års version av Grynet, drottningen över rosa fluff och begreppet ”Ta ingen skit!” som rockade alla småtjejers värld i början av 2000 talet.  När jag som åttaåring satt framför tvn och beundrade hennes ståndpunkter och coola attityd var det nog mest på grund av min egen osäkerhet och blyghet som jag tyckte att hon var superduperhäftig. Som 22-åring är det nu jag inser, människan bakom det lockiga håret, prinsesskronan och det rosa fluffet hade ju så rätt. Vi SKA inte ta någon skit. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Jag tänker inte backa, och jag tänker inte i min tysthet se på när patientsäkerheten dalar och personalen slås i spillror. Som sjuksköterska är det min plikt att värna om patienterna och vara talesperson för de som är svaga och utsatta i samhället. Jag tänker INTE ta någon skit.  Patienterna skall definitivt inte behöva ta någon skit.

Frågor på det?

 

 
 
Nathalie
Kommentar postad
Men gud vad grym du är Julia! Det är så viktigt att kunna stå upp för ens åsikter och att säga ifrån när någonting är fel! Jag känner igen mig i din beskrivning av din personlighet väldigt väl och jag är nog fortfarande lite blyg i skolsammanhang (trots att jag är 23 år och läser på universitetet). Men jag börjar precis som du beskrev släppa på muren och har framförallt privat vågat stå upp för mig själv och säga ifrån. Hoppas också kunna säga ifrån mer nu när jag till sommaren tar examen som Socionom och ska ut i arbetslivet. :)
Svar: Tack snälla du! När du tar examen kommer du att utvecklas för var dag som går. Det kommer gå kanonbra för dig! Lycka till :)
Julia Sundström
Kommentar postad
Hej!
Så roligt att se att du bestämde dig tidigt för vad du ville bli och sen körde på. Själv bestämde jag mig inte förrän jag var 18 för att jag ville bli ssk.
Livet kom dock emellan med en massa barn så planerna fick läggas på hyllan. Nu har jag då äntligen kommit till skott och läser nu t3 på SSP på GU. Jag vet att jag är sent ute men jag kommer förmodligen få jobba tills jag blir minst 70 så det blir ju i alla fall några år.
Jag känner också igen mig i din personlighet men jag vet inte om jag klarar av att vara så tuff. Det jag tycker är jobbigast är när vissa människor absolut måste prata skit om andra, speciellt om sådana de inte känner. Det finns i klassen och det finns på arbetsplatserna och jag vet att det kommer finnas på framtida arbetsplatser, tyvärr. Det gör mig inte så mycket att folk pratar om mig men jag tycker det är jobbigt att höra när de pratar om andra. Jag vågar inte säga ifrån.

Detta gör att jag har börjat tvivla på min framtid som ssk. Hur är det för dig på din arbetsplats ang skitprat och mobbning? Tycker du att jag oroar mig i onödan? Jag vet ju så klart att inte du kan svara för alla ställen men jag behöver lite hopp just nu.

Sen oroar jag mig för att göra VFU i psykiatrin och att jag ska göra fel och orsaka något allvarligt i framtiden. Hade blivit jätteglad om du ville maila om pepp, tips och annat från dina VFU-platser (ifall det är känsliga saker)

Med vänliga hälsningar: Elisabeth
Thilda
Kommentar postad
Hej! Jag får en fundering när jag läser det du skriver. Jag har tänkt söka till sjuksköterska HT 2017. Är det värt det? Måste vara så tärande på en att behöva ha resursbrister och vara arg och irriterad hela tiden?
Annars tycker jag att de låter som ett väldigt kul yrke!

  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December