En påminnelse om varför jag jobbar med det jag gör

Häromdagen hade jag en fantastiskt fin stund på jobbet. Jag önskar att jag hade kunnat ta med var och en av er tillbaka till denna fantastiska stund, för jag vet att jag aldrig någonsin genom text eller berättande kommer kunna förmedla hur fantastisk denna människa var. 
 
En dam, närme 100 år gammal hade legat inne på vårdavdelningen under ca 1,5 veckas tid. Jag hade inte tidigare haft hand om henne, men fick höra från mina kollegor att hon var en gullig kvinna. Damen skulle lämna oss och åka vidare till ett korttidshem på resan hem till sitt egna boende.  Dessförinnan skulle vi hinna med frukost och en dusch. Kvinnan som tidigare hade klarat sig relativt bra i hemmet hade nu drabbats av en stroke, som majoriteten av patienterna på avdelningen. Detta var traumatiskt för henne då hon allra helst ville sköta sig själv och komma hem till sitt hus där hon kunde gå dagarna i ända och pyssla och laga mat. Nu var detta inte längre möjligt då hon var halvsides förlamad och inte längre kunde gå eller ta hand om sig själv. 
 
Under den lilla stund vi hade inne i duschen överöstes jag utav komplimanger och kärlek från damen. Hon var så nöjd och tacksam för allt vi gjorde för henne, och detta var hon inte sen att tala om. 
- Åh, den här duschen var värd en miljon, det ska ni veta flickor! Ni är värda alla pengar i världen för det arbete ni gör, och det gör mig så ledsen att folk som inte förtjänar pengarna får dom istället. 
Schampot luktade gott. Värmen på vattnet var perfekt. Håret blev så underbart rent. Vi var så söta och snälla. Alla var så söta och snälla. Kärleken från denna lilla kvinna var oändlig och fyllde hela mig. 
 
I väntan på sjuktransport fick den lilla damen sitta och avnjuta ett par bitar kexchoklad och fortsätta sprida glädje och kärlek på rummet. Mitt hjärta var överfyllt av värme och glädje som hon gav mig. Medpatienterna hade stora leenden på sina läppar. Alla var förälskade i denna lilla kvinna. Hon skojade och skrattade, berättade om sitt liv förr i tiden och vad hon längtade allra mest efter nu- att få komma hem och laga mat och kunna gå på sina ben. Hennes paretiska arm kallade hon för dönicken. Hur skulle man inte kunna älska denna människa? När sjuktransporten kom och skulle ta henne med sig blev chauffören lika betagen som vi övriga på rummet av denna lilla kvinnas charm och kärleksfulla bemötande. När hon skulle rullas ut från avdelningen talade hon om för oss hur värdefulla vi var och hur mycket hon skulle sakna oss. Hon ville klappa oss på kinden men dönicken och den andra handen satt tyvärr fastspänd under filten. Inte ett öga på salen var torrt. 
 
Aldrig någonsin har en patient berört mig så mycket. Aldrig någonsin har jag fått tårar i ögonen av att patienten skall lämna. Jag ville instinktivt ta mitt pick och pack och börja arbeta på korttidsboendet hon skulle till med en gång. Jag avundas de människor som får den fantastiska äran att få vistas i hennes närhet där. 
 
Hon gav mig lycka och livsenergi som kommer räcka i år och dagar. Hon påminde mig om varför jag jobbar med det jag gör. Den tacksamhet jag fick tillbaka är värd all frustration, slit och stress i världen. 
 
 
 
 
 
 
  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December