Drömjobbet

För ett tag sedan blev jag intervjuad utav expertvalet gällande mitt drömjobb (ni kan ju gissa vilket det är). Nu ligger Intervjun ute, kort presenterad tillsammans med 8 andra "Millenials" som har beskrivit sina drömjobb. Kul och intressant läsning. Klicka → HÄR ← om ni vill läsa mina och de andras svar på vad våra drömjobb är. 

Dags för nya utmaningar!

Som ni kanske förstått har jag inte mått bra på mitt arbete den senaste tiden. Jag drog en liten liknelse för er här nedan. 
 
Jag befinner mig på en båt. En båt som jag så många gånger varit ute till havs med. Här känner jag mig trygg, och jag tycker om att spendera min tid här tillsammans med underbara människor. Solen skiner och vi alla njuter av tiden här. Vi småpratar och skojar med varandra och jag känner mig lycklig när jag får vara här tillsammans med mina vänner och bekanta. Men, solen går i moln och det börjar blåsa upp. Alla söker sig under tak för att skydda sig från det kraftiga ovädret som är på intåg. Plötsligt kör vi på grund med en smäll. Mitt i all hast stannar vi alla upp. Det är helt tyst. Ingen vågar yttra ett ord. Tusen tankar flyger genom huvudet. Hur ska vi ta oss härifrån? Någon bryter tystanden.
- Båten tar in vatten! 
Vi samlar oss och börjar undersöka skadan. Det är ett hål i skrovet som tar in vatten. Än så länge är det hanterbart och vi går igenom bit för bit av båten. Ju närmre vi undersöker saken desto mer små hål hittar vi. Båten tar in vatten på ett flertal ställen. Panik uppstår bland människorna som befinner sig på båten. Vi hjälps åt att ösa tillsammans i takt med att regndropparna samlar sig i pölar på båten. Vi öser och öser men tillslut börjar en efter en att ge upp. Jag kan se att mina vänner är trötta.
Befälet ber oss att ösa lite snabbare och ger oss lite papper att täta hålen med.
Snart är vi bara tre kvar som öser. Övriga har gett upp. Det är tungt och vattenansamlingen börjar bli allt större. Jag börjar inse att det är för sent. Alldeles för sent. Jag måste rädda mig själv. Längre bort mellan vågorna ser jag en större båt passera. Jag vinkar allt vad jag har och jag ser att båten signalerar att de sett mig. Dess kapten vinkar mot mig och när de är tillräckligt nära får jag hjälp av besättningen att komma över på deras båt. När jag kommer in möts jag av värme, lugn och trygghet. Jag kan sätta mig ner och pusta ut. Här kommer allt att bli bra. Jag blickar bakåt mot vår snart helt vattenfyllda båt. Mina vänner står kvar. Jag ser hur de samlar sig, tar nya tag och börjar ösa igen. De ger inte upp ännu. Lite vilja finns kvar. 
 
Jag däremot, jag är nöjd i den nya tillvaron jag hamnat. Inser att det är alldeles för mycket jobb att rädda samt laga vår havererade båt. Den båt jag sitter i nu är fräsch och har en trevlig och välkomnande besättning. Här skall jag nog trivas. Här vill jag må bra. 
 
Med de orden vill jag beskriva min arbetssituation. Jag har sagt upp mig från den avdelning jag arbetat på det senaste året. Idag tackade jag ja till en nattjänst på akutmottagningen på samma sjukhus och kommer att börja där inom någon månad. Det är nervöst men samtidigt så kul. Det är ju faktiskt det här jag vill göra och jag kan knappt bärga mig tills jag får lära mig massa nya saker! 
 
 
 
 

Så var nattveckorna över!

På måndag börjar jag äntligen att jobba dag och kväll igen. Som jag längtat! Inte för att jag egentligen har ont utav att jobba natt, men arbetet är annorlunda och jag saknar mina dagkollegor hemskt mycket. Jag saknar också att ha fler människor runt omkring mig. Det är ganska ensamt nattetid, speciellt när man hamnar i mer akuta situationer. På dagtid är vi runt 10 personer samt läkare och paramedicinare. På natten är vi 3 plus en jourhavande läkare på hela huset. Jag ser fram emot att se patienterna i dagsljus igen och slippa smyga omkring med en ficklampa och viska hela nätterna. 
 
Även om min nattjänst officiellt är slut så gör jag dock ändå 4 nätter nästa vecka pga. sjuksköterskebrist på natten. Efter de fyra blir det förhoppningsvis inte så många fler på ett tag. Jag har funderat lite på det där med att eventuellt göra treskift ett tag. Jag trivs ju trots allt med alla tre skift, bara jag inte behöver jobba samma skift hela tiden. Vi får se hur det blir i höst... 
 
Sommaren börjar lida mot sitt slut och jag har mycket att se fram emot. Om knappt en månad flyttar jag till en ny stad ca 20 minuter härifrån. Det ska bli spännande! Jag börjar även plugga om ett par veckor och om en månad åker jag till stockholm för sjuksköterskans dag. I Oktober har jag en resa till Rhodos bokad (Hur skönt??!) och i November åker jag till London en helg. Det känns väldigt skönt att jag faktiskt sköt på min semester nu i sommar. Dessutom får jag ersättning för förskjuten semester enligt semesteravtalet inom regionen. 
 
Trevlig helg! 
 
 
 
 

Nattpasset

Det börjar skymma och temperaturen kryper nedåt i graderna. Vant plockar jag på mig en blå klänning i rätt storlek i klädförrådet och går mot omklädningsrummet för att byta om. Klockan är kvart i nio på kvällen och de flesta börjar vid den här tiden göra sig iordning för att gå till sängs eller kanske till och med gå hem från jobbet.  Jag tvärt emot skall precis påbörja ett nästan tio timmar långt arbetspass. Nattvakten har börjat.

 När jag står utanför avdelningen och famlar i fickan efter mitt passerkort hör jag hur ringningarna avlöser varandra inne på avdelningen. När dörren med ett brummande går upp och tillåter mig att komma in på avdelningen ser jag personalen koncentrerat korsa varandra åt alla möjliga håll, fullt inriktade på att få alla patienter i säng innan passet är slut om dryga timmen. Patienter hjälps till och från toaletten. Patienter får hjälp att komma i säng, överallt är det fullt upp.  Sjuksköterskorna sitter och koncentrerat stirrar in i datorn och skriver frenetiskt ner all information de samlat om patienterna i huvudet under kvällens pass. Allt av vikt måste dokumenteras och det gäller att inte missa någon viktig information.

 Tungt sjunker jag ner bakom en ledig dator med en kopp kaffe i handen. Jag har haft svårt att sova under dagen och kaffet är mitt sista hopp inför den långa natten. Jag slänger en blick mot patienttavlan och ser en röd trea. Det innebär att vi har tre patienter för mycket än vad vi är rustade för att ha. Totalt är det 21 patienter inskrivna på avdelningen och det är jag tillsammans med en sjuksköterska och en undersköterska som ska få natten att gå ihop på ett patientsäkert vis. Klumpen i magen börjar infinna sig men jag försöker mota bort tankarna om att det skall bli en tung natt. Har vi tur sover patienterna lugnt i sina sängar och vi kan klara det utan smärre missöden.

 I samma sekund som jag skall börja läsa på mina 11 patienter ringer telefonen. Min kollega tar samtalet som visar sig vara ytterligare en inläggning från akuten. Patienter får inte lov att nekas vård och jag tar glatt emot rapport från akuten med vetskap om att även de har det tufft, men inom mig bygger klumpen på sig. Fyra överbeläggningar och passet har inte ens börjat. Jag läser på mina patienter samtidigt som den nya patienten rullar in från akuten. Patienten blir liggandes i korridoren en längre stund och jag tillsammans med mina två kollegor får tillslut hjälpt patienten till en ordentlig säng på en sal. Kvällspersonalen har nu lämnat rapport och gått hem för dagen. Kvar är vi, två sjuksköterskor och en undersköterska. Vi är ett bra gäng, och med vetskapen om det motar jag undan klumpen i magen. Är det några som ska fixa det här så är det vi.

 Natten fortlöper och vi får ytterligare tre inläggningar.  Vi har nu sju överbeläggningar, det vill säga 25 patienter. Vi är rustade för 18.  Inläggningarna hopar sig på mitt skrivbord, papper blandas och jag har svårt att hinna färdigställa en inskrivning innan nästa patient rullat in. Journaler och ofärdiga inskrivningar ligger kvar på skrivbordet under hela natten. Det ringer konstant på salarna och vi har svårt att få våra sex armar att räcka till. Näst intill alla patienter är i behov av två personer vid toabesök eller förflyttning i säng. Utöver det är det många patienter som ringer och är oroliga eller smärtpåverkade. Många så förvirrade att de helt snurrat till det och inte längre har förmåga att sköta sin hygien eller heller be om hjälp. Det gör ont i mig när jag svettig står med handskar och förkläden som klibbar mot kroppen samtidigt som jag står fast vid en patient med mina två kollegor. Jag hör hur ringningarna avlöser varandra ute på avdelningen men ingen av oss har möjlighet att lämna den smärtpåverkade patienten som inte går att vända utan stor möda.

 Så rullar natten på, och när dagpersonalen äntrar avdelningen har vi precis hunnit kika på den sista patienten som är den som inte själv har kunnat be om hjälp. Den som inte hade förmåga att ringa på klockan och den som inte själv hade förmåga att ta sig till wc.  Mitt huvud känns fyllt av mos blandat med gröt och min mage kurrar. Det vittnar om att den där maten vi skulle ätit för många många timmar sedan fortfarande står kvar i kylskåpet orörd.

 Känslorna är många i kroppen. Jag är uppriven, orolig för mina patienters hälsa och uppriktigt ledsen över hur situationen ser ut. Det är ingen standardnatt. Det är ingen natt jag upplever varje natt, men det händer. Och, när det väl händer, då är det illa. Det är riktigt riktigt illa. Jag mår dåligt i mig själv över att ha tvingats bedriva sådan usel vård denna natt. Jag är ledsen och vill att någon lyssnar på min upplevelse. Gråten ligger och trycker innanför ögonlocken och jag behöver ventilera mina känslor med någon innan jag går hem. Vägrar gå och lägga mig med denna känsla. Men, ingen vill lyssna på mina känslor och upplevelser. Jag tvingas åka hem med en enorm frustration och ångest i kroppen. När jag efter en lång varm dusch kryper ner i min säng spelas scenarier ifrån natten upp gång på gång i mitt huvud. Jag ser hur svetten lackar i pannan på mina kollegor, hur patienter får vänta länge länge på hjälp samt ser hur patienter lider över att ha fått vänta länge på den efterfrågade hjälpen. Det blir inte många timmars sömn den dagen och för varje natt det fortgår så dör en liten liten del av mig.

 

Over and out. 

 

 

En stund över

Jag har den senaste veckan tänkt mycket på hur värdefullt det är när man mitt uppe i allt kaos faktiskt får en stund över. En stund du kan välja att lägga på någon behövande. Det kan vara en patient eller anhörig. Under föregående veckas nattskift var det ont om dessa stunder, men mitt i allt kaos fick jag en stund över. Jag valde att lägga den stunden på en anhörig som vakade över en döende patient. 
 
Där och då insåg jag vad viktig min tid var. Min tid att lägga på denna anhöriga som uppskattade min närvaro så mycket. Jag behövde inte säga mycket. Bara att jag satt ner, lyssnade, förstod och gav ett leende och en klapp på armen gjorde så mycket. Det var en fin stund. Jag önskar att jag fick uppleva det oftare. 
 
Jag läste som många vet en kurs inom palliativ vård i våras. Det betyder mycket för mig att få ge lite extra till dessa patienter och anhöriga. Jag vill så gärna att det ska bli ett bra avslut. Jag lägger mycket tid och kärlek i dessa patienter. Pysslar om anhöriga, visar att jag ser dem och låter dom veta att de inte är ensamma. En kopp kaffe, kolla hur de mår. Vara intressera utav deras önskemål. Det gör så mycket! Ta till er det alla ni som jobbar med dessa patienter. Det gör så mycket att lägga en extra minut. 
 
För övrigt: Nattjobbet flyter på bra. Vissa nätter vill jag springa gråtandes hem och andra rullar på fint. Det har gått bättre än vad jag vågat hoppas på! Visst är man ganska utelämnad på natten, ensam i många beslut med en husjour som har fullt upp. Men, man lär sig så himla mycket på det! Jag tror att jag slog rekord i MIG-larm förra veckan. Alltid något. Jag kan faktiskt tänka mig att fortsätta att delvis jobba natt i höst. Absolut inte på heltid, men några pass då och då. 

Nattjänst

Imorgon går jag över till en nattjänst i 7 veckor framöver. Det ska bli intressant att se hur det ska gå, jag som inte kan sova dagtid. Jag hoppas på att komma in i det efter några dagar! Har tidigare jobbat natt ett par gånger men då bara någon enstaka natt då och då. Spännande ska det bli iallafall. Det blir lite annat arbete än dagtid. 

 
För övrigt hade jag en fantastisk resa i USA! Det var minsann två välbehövliga veckors semester. Nu ska jag jobba resten utav sommaren. Förhoppningsvis blir det någon veckas semester i höst också där jag bara får komma iväg och slappa i en vecka. Kan behövas efter en sommar inom landstingets väggar.  Hoppas ni alla haft en fin midsommar! Själv jobbade jag midsommar vilket var supermysigt!
 
 
 
 

Sjuksköterskans dag

Mitt i alla försök att få livet att gå ihop mindes jag bloggen. Min trygga plats där jag fått möjlighet att få utlopp för frustration och känslor i över fyra år. Jag önskar att jag fann tiden oftare. 
 
Jag har ju glömt att berätta något roligt! I vintras blev jag uppringd av dagens medicin som i höst håller i "sjuksköterskans dag" i stockholm. Jag blev ombedd att komma dit och prata om min blogg samt hur det är att vara ung sjuksköterska. Jag tackade ja till detta och kommer alltså i höst att få åka till stockholm tillsammans med min kollega som jag även pluggat med och prata om det bästa jag vet- att vara sjuksköterska. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande och jag hoppas på många roliga och intressanta möten. 
 
För övrigt åker jag på livets resa om lite mindre än en vecka. Jag ska åka till USA, närmare bestämt San Francisco för att bila längs highway one ner till San Diego och tillbaka. Det ska bli så spännande att få uppleva den amerikanska kulturen (igen).  Vi har inte riktigt styrt upp vad vi ska se osv men än så länge har vi bokat Alcatraz och universal studios. Grand canyon, LA, Las vegas osv är självklart också inplanerade. Jag hoppas på att återkomma med mycket härliga bilder därifrån. 

Etisk stress

Min B-uppsats i termin 1 handlade om Etisk stress. Först nu har jag faktiskt fått erfara vad det innebär. Den där känslan av att vara otillräcklig och vilja väl, men inte har förutsättningarna för det. Det är inte kul. Inte det minsta. 
 
Jag har många bra dagar på mitt jobb, där jag känner att jag hinner ta mig tid för patienten och göra det bästa för denne och dess anhöriga. Men, så kommer dagarna när arbetsuppgifterna hopar sig och det inte finns en chans i världen att man ska kunna ta sig ur det. Patienterna vill ha hjälp med småsaker och jag börjar fundera vad som faktiskt sker när jag inom mig blir irriterad när patienterna ber om något så basalt som ett glas vatten eller en anhörig vill veta hur dennes mamma mår. När jag har så pass mycket att göra att jag inte ens kan ta mig tid att ge patienten ett glas vatten eller svara på frågor från anhöriga så går jag sönder på insidan. När jag måste prioritera om patienten skall få medicin eller en torr blöja till natten, för jag hinner inte göra både och. Varje gång går en liten del av mig sönder. 
 
Jag önskar så att alla fick en inblick i hur det ser ut på sjukhusen. Jag önskar så att alla politiker fick en inblick i vad som faktiskt sker under ett arbetspass på sjukhusets vårdavdelningar. Patienter dör pga. personalbrist. När ska det ta slut? 
 
OBS. jag skriver ofta om de negativa sidorna i mitt arbete. Jag vet att jag har många läsare som studerar eller funderar på att studera till sjuksköterska. Det är inte min mening att skrämma någon. Jag har sagt det så många gånger. Att vara sjuksköterska är det bästa jag vet och jag skulle aldrig byta det mot något annat i hela världen. Men, det finns bra och så finns det mindre väl fungerande verksamheter. Tyvärr. 

Kurser inför hösten

Jag fick en förfrågan om att skriva lite om den kurs jag läste i början av den här terminen, samt vilka kurser jag sökt till hösten. 
 
Under några veckor i början av året läste jag en kurs som heter "Vård av patienter i palliativt skede" på 7,5 HP. Kursen var helt och hållet på distans vilket passade mig utmärkt. Den var dock på helfart vilket var lite krävande då jag jobbar mer än heltid, men med lite vilja så går det mesta som jag brukar säga. Kursen var upplagd på så vis att man måndag-torsdag varje vecka hade en reflektionsuppgift som skulle skrivas uifrån veckans tema. Fredag-Söndag skulle man sedan skriva två diskussionsinlägg på de andra studenternas uppgifter, och så rullade veckorna på. Sista veckan var det en lite större hemtenta med en omfattning på ca 4000 ord. I den ingick det att läsa en utvald skönlitterär bok, söka tre vetenskapliga artiklar och sedan skriva en uppgift utifrån dessa. Därefter skulle man granska två studenters arbete och sedan var det äntligen slut! Krävande men lärorik och rolig kurs! 
 
Till hösten har jag sökt lite olika kurser både på distans och några med obligatoriska träffar. Jag har bland annat sökt:
 
  1. Förskrivning av förbrukningsartiklar vid inkontinens och diabetes
  2. Omvårdnad och behandling vid inkontinens
  3. Barn som anhöriga
  4. Medicinsk vetenskap: Kardiologi
 
Ska bli spännande att se vad det blir till hösten! Nu ska jag njuta av min lediga tid efter jobbet tills i höst. 
 
Och förresten! Hur fantastistkt är det inte att våren är här? 
 

Ett litet uppehåll

Som de flesta märkt och hört av sig till mig via facebook och mejl så har min blogg varit låst ett tag. Detta på grund av att jag ville undvika att min blogg lästes av folk på min arbetsplats. Jag skriver inget hemligt, men det blir på något vis för privat. 
Anyway, nu är den öppen igen. Först nu när den varit låst har jag förstått att folk faktiskt är här inne och läser och uppskattar det jag skriver. Jag har fått mängder med meddelanden från er som har undrat om jag slutat blogga eller varför bloggen varit låst. Tack för all omtanke och visat intresse! 
 
Vi är nu i mitten av mars och vårkänslor och glädje blandas med hopplöshet om vartannat. Det är en ansträngd situation på våra sjukhus och det tär på kroppen, det tär på psyket och det gör något med en som människa. Jag hoppas att det är förbi snart och att ljusare tider är att vänta. Jag får många frågor om det verkligen är värt att studera till sjuksköterska. Jag har sagt det förut men jag säger det igen,  JA det är så värt det. Hur hopplöst det än kan kännas är jag världens lyckligaste som får arbeta med det jag gör. Jag önskar att alla någon gång kan få känna den känslan. 
 
För en månad sedan satt jag och hade ångest deluxe över kursen jag pluggade. Ändå kunde jag inte hålla fingrarna borta när antaging.se öppnade upp för höstens kurser. 10 kurser ligger nu på min lista, några mer önskvärda att få läsa än andra. Excited. 

Ta ingen skit

Någonstans i femårsåldern väcktes mitt stora intresse för allt som har med sjukvården att göra. Där och då bestämde jag mig för att bli sjuksköterska alternativt ambulanssjuksköterska. Under hela min uppväxt har jag varit blyg och tillbakadragen, livrädd för att uttrycka min åsikt eller än mindre ta plats i samhället. Ödmjuk har varit mitt signum och jag har beskrivits som glad, positiv och ”för snäll”. Under mina tre år på universitetet fanns dessa egenskaper fortfarande kvar i kroppen, samtidigt som jag började släppa lite på muren runt omkring mig. Jag började stå upp för mig själv och mina åsikter och jag kunde uttrycka om någonting var alldeles fel eller emot mina principer.

I  juni 2016 tog jag min sjuksköterskeexamen, 17 år efter att idén om att bli sjuksköterska planterades i mitt huvud. Jag var mäkta stolt över mig själv och vad jag åstadkommit. I ca 6 månader har jag nu fått äran att arbeta som sjuksköterska. Varje dag får jag äran att möta olika människoöden och fantastiska karaktärer, och det finns inget jag skulle byta detta för i hela världen. Men, så kommer den mörka baksidan av mitt dagliga arbete. Stress, otillräckliga resurser och nonchalans från styrande människor som gör mig arg. Arg, irriterad och galen rent ut sagt. Mitt ödmjuka, alldeles för snälla jag har fått backa och fram har en person med starka åsikter och värderingar klivit fram.  Arg som ett bi och inte sen med att säga ifrån när något är så galet fel som det ofta är inom mitt dagliga arbete.  Jag har blivit som förbytt, och ibland kommer jag på mig själv med att undra när det blev såhär. När blev jag en människa med så mycket frustration inom mig att det hejdlöst bubblar ut genom både mun och öron?

Jag har blivit 2017 års version av Grynet, drottningen över rosa fluff och begreppet ”Ta ingen skit!” som rockade alla småtjejers värld i början av 2000 talet.  När jag som åttaåring satt framför tvn och beundrade hennes ståndpunkter och coola attityd var det nog mest på grund av min egen osäkerhet och blyghet som jag tyckte att hon var superduperhäftig. Som 22-åring är det nu jag inser, människan bakom det lockiga håret, prinsesskronan och det rosa fluffet hade ju så rätt. Vi SKA inte ta någon skit. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Jag tänker inte backa, och jag tänker inte i min tysthet se på när patientsäkerheten dalar och personalen slås i spillror. Som sjuksköterska är det min plikt att värna om patienterna och vara talesperson för de som är svaga och utsatta i samhället. Jag tänker INTE ta någon skit.  Patienterna skall definitivt inte behöva ta någon skit.

Frågor på det?

 

 
 

Tentaångest

Jag har under de senaste 5 veckorna pluggat en kurs på distans. Vård av patienter i palliativt skede heter kursen och den har jag läst på distans på linnéuniverstietet. 7,5 poäng är den och jag har läst den på helfart. En superbra kurs och givande då det är något jag arbetar med dagligen som sjuksköterska på en geriatrikavdelning. Jag sökte kursen dels för att jag ville lära mig mer om palliativ vård, och dels för att jag ville ha mer högskolepoäng. 
 
MEN vad jobbigt det har varit. Jag hade glömt hur jobbigt det var att plugga. Jag arbetar ju 140% och har nu läst en kurs på helfart vilket är ungefär som det var när jag gick i skolan. Fullt upp med andra ord. Jag har gått med en konstant ångest och stress i 5 veckor med vetskapen om att jag har uppgifter att göra varje dag när jag kommer hem från jobbet. Sluttentan lämnade jag precis in och det var något av det jobbigaste och mest stressande jag upplevt sedan C-uppsatsen. Jag hade nästan glömt av hur man pluggade, tänka sig hur snabbt hjärnan förtränger det som är tråkigt. Nu var jag på nytt tvungen att försöka minnas hur man sökte artiklar, refererade korrekt enligt APA samt få in studietekniken i hur man skriver en hemtentamen. SÅ skönt att det värsta är över. Nu har jag två dagar på mig att granska två andra studenters arbete och sedan är kursen över. Vilken lättnad!  Jag vill säga att det kommer att dröja länge tills jag väljer att läsa fler kurser, men känner jag mig själv rätt kommer det att ske redan till sommaren. På något vis är jag ändå fortfarande lite ovan vid att inte gå i skolan längre. Fram tills i somras var ju skola något som varit en del av mitt liv sedan jag var 6 år. Det tar ett tag att lära sig komma in i det nya livet med bara arbete på schemat. 
 
 

En påminnelse om varför jag jobbar med det jag gör

Häromdagen hade jag en fantastiskt fin stund på jobbet. Jag önskar att jag hade kunnat ta med var och en av er tillbaka till denna fantastiska stund, för jag vet att jag aldrig någonsin genom text eller berättande kommer kunna förmedla hur fantastisk denna människa var. 
 
En dam, närme 100 år gammal hade legat inne på vårdavdelningen under ca 1,5 veckas tid. Jag hade inte tidigare haft hand om henne, men fick höra från mina kollegor att hon var en gullig kvinna. Damen skulle lämna oss och åka vidare till ett korttidshem på resan hem till sitt egna boende.  Dessförinnan skulle vi hinna med frukost och en dusch. Kvinnan som tidigare hade klarat sig relativt bra i hemmet hade nu drabbats av en stroke, som majoriteten av patienterna på avdelningen. Detta var traumatiskt för henne då hon allra helst ville sköta sig själv och komma hem till sitt hus där hon kunde gå dagarna i ända och pyssla och laga mat. Nu var detta inte längre möjligt då hon var halvsides förlamad och inte längre kunde gå eller ta hand om sig själv. 
 
Under den lilla stund vi hade inne i duschen överöstes jag utav komplimanger och kärlek från damen. Hon var så nöjd och tacksam för allt vi gjorde för henne, och detta var hon inte sen att tala om. 
- Åh, den här duschen var värd en miljon, det ska ni veta flickor! Ni är värda alla pengar i världen för det arbete ni gör, och det gör mig så ledsen att folk som inte förtjänar pengarna får dom istället. 
Schampot luktade gott. Värmen på vattnet var perfekt. Håret blev så underbart rent. Vi var så söta och snälla. Alla var så söta och snälla. Kärleken från denna lilla kvinna var oändlig och fyllde hela mig. 
 
I väntan på sjuktransport fick den lilla damen sitta och avnjuta ett par bitar kexchoklad och fortsätta sprida glädje och kärlek på rummet. Mitt hjärta var överfyllt av värme och glädje som hon gav mig. Medpatienterna hade stora leenden på sina läppar. Alla var förälskade i denna lilla kvinna. Hon skojade och skrattade, berättade om sitt liv förr i tiden och vad hon längtade allra mest efter nu- att få komma hem och laga mat och kunna gå på sina ben. Hennes paretiska arm kallade hon för dönicken. Hur skulle man inte kunna älska denna människa? När sjuktransporten kom och skulle ta henne med sig blev chauffören lika betagen som vi övriga på rummet av denna lilla kvinnas charm och kärleksfulla bemötande. När hon skulle rullas ut från avdelningen talade hon om för oss hur värdefulla vi var och hur mycket hon skulle sakna oss. Hon ville klappa oss på kinden men dönicken och den andra handen satt tyvärr fastspänd under filten. Inte ett öga på salen var torrt. 
 
Aldrig någonsin har en patient berört mig så mycket. Aldrig någonsin har jag fått tårar i ögonen av att patienten skall lämna. Jag ville instinktivt ta mitt pick och pack och börja arbeta på korttidsboendet hon skulle till med en gång. Jag avundas de människor som får den fantastiska äran att få vistas i hennes närhet där. 
 
Hon gav mig lycka och livsenergi som kommer räcka i år och dagar. Hon påminde mig om varför jag jobbar med det jag gör. Den tacksamhet jag fick tillbaka är värd all frustration, slit och stress i världen. 
 
 
 
 
 
 

3 månader som arbetande ssk.

Hej! Vad tiden springer iväg! Håller ni inte med? Nu har jag redan arbetat som sjuksköterska i tre månader. Jisses. Jag är fortfarande ny. Super-ny. Men, samtidigt så börjar jag finna ett lugn inom mig själv. Jag känner mig säkrare och säkrare för var dag, och jag vågar lita på det jag kan. Däremot går det inte en dag då jag inte behöver fråga någon kollega. Jag stöter alltid på saker som jag inte klarar av. Jag måste fråga. Detta är något som är väldigt tillåtande på min avdelning, men man kan ju inte låta bli att känna att man stör sina kollegor när man springer och frågar hela tiden. 
 
Dagen efter att jag kom hem från min mycket efterlängtade semester, hade jag hand om ett plötsligt dödsfall och allt däromkring. Jag visste inte alls hur man skulle göra med detta. Vilka papper skulle fyllas i, vem skulle jag kontakta, vart skulle alla dessa papper osv osv. Svårast var för mig att hantera de anhöriga som var i min ålder, som så klart var superledsna. Jag ville finnas där men visste inte hur. Har aldrig hanskats med en sådan svår situation tidigare. Anhöriga överallt. Skrik, gråt och frustration. Mitt hjärta ville gråta tillsammans med dessa fina människor som mist en älskad man, far och svärfar. Samtidigt kom läkarna in på avdelningen och ville ronda. De var stressade och ville ha obduktionspapper. Jag hade ingen aning om vart jag kunde hitta dessa och läkaren sa till mig att fråga min kollega (som också satt och rondade tillsammans med en annan läkare). Jag smög försiktigt upp bakom sjuksköterskan och väntade hänsynsfullt tills de hade diskuterat färdigt kring den patient de pratade om. Sen viskade jag lite försöktigt till sjuksköterskan och frågade om jag fick ställa en snabb fråga. Då vänder sig den läkaren hon satt och rondade med och säger argt: KAN DU BARA GÅ HÄRIFRÅN? DU KOMMER ALLTID OCH STÖR!!. Chockad gick jag tillbaka till min plats och satte mig. Förstod inte riktigt vad som nyss hade hänt. Läkaren som jag rondade med gick bort och frågade efter pappret. Jag satt fortfarande i chock. Tårarna brände i ögonen och jag ville bara bort därifrån. Har aldrig känt mig så förödmjukad eller nedtryckt någonsin. Jag var redan på botten efter den tunga bördan med gråtande anhöriga, och detta sänkte mig ännu mer. Jag önskar så i efterhand att jag hade funnit mig i situationen och sagt ifrån. Sagt till överläkaren att jag inte tolererar ett sådant beteende. Iallafall inte helt obefogat. Jag hade inte stört dom en enda gång i deras rond. Det var en undersköterska som hade vart där två gånger innan mig och "stört". Inte jag. Har sedan dess känt mig väldigt ledsen och osäker på jobbet. Är rädd för att fråga, men vill inte behöva vara det. 
 
I förrgår hade vi utvecklingsdag med jobbet. Vi fick åka till ett slott i området där vi fick tävla i att baka pepparkakshus, äta god mat samt lyssna på föreläsningar om palliativ vård och jämställd vård. Det var väldigt mysigt och givande. Dock fick vi veta på morgonen att avdelningen under oss som ingår i samma klinik nu har så pass ont om personal att vi måste slå ihop. Dessutom måste vi gå på fasta scheman (om förslaget går igenom). Har haft en klump i magen sedan detta besked. Känns inte det minsta roligt. Jag vill arbeta med det som jag har valt att arbeta med och inte bli inslängt i en annan patientgrupp med andra problem och sjukdomar. Jag känner mig inte ens bekväm med mina stroke-patienter och blir rädd av bara tanken att jag skall lära mig höft-patienter samtidigt. Det har varit en tung vecka med andra ord. 
 
Här får ni iallafall en bild på vårt pepparkakshus som vi vann tävlingen med. Tycker det symboliserar läget alldeles utmärkt. 
 
 
 

När tiden inte räcker till

Under veckan har jag upplevt stress deluxe. Ni vet när man har 8 timmar på sitt arbetspass men skulle behöva det dubbla för att ens hinna i närheten av färdigt. I tisdags hade jag behövt 16 h och 17 händer för att reda ut den röran jag satt i. 

På avdelningen som jag arbetar på har vi för närvarande 18 vårdplatser. Vi är tre sjuksköterskor per pass och skall alltså ha 6 patienter var som vi skall samordna och sköta allt kring under arbetspasset. På dessa 18 patienter har vi 4 undersköterskor som skall slita och kämpa med all omvårdnad, mat, toalettbesök och allt du kan tänka dig. "Det låter ju inte så farligt" tänker ni där hemma. Men låt oss lägga till 5 patienter utöver dessa 18. 5 svårt sjuka patienter som ligger på överbeläggningsplatser som också behöver omvårdnad och medicinsk vård. 5 patienter som har minst 5 anhöriga som vill prata och ställa alla frågor som dyker upp när ens anhörig är sjuk. 5 anhöriga som vill höra några tröstande ord när deras älskade mamma/pappa/syster/bror håller på att ta sina sista andetag i livet. Vart är den där extra sjuksköterskan eller undersköterskan som kan ta han dom dessa? Ingen vet.  Inte befann sig den där extra sköterskan hos oss iallafall. 

3 av 7 patienter hade hög feber och var mycket illa där an. Jag skulle dela läkemedel till 7 patienter vars medicinlista var längre än ett genomsnittligt ullaredskvitto. Samtidigt hade jag 7 patienter som behövde tillsyn och som ville ha svar på sina frågor. 1 av dem grät och behövde några tröstande ord. 1 var arg för att hen fått vänta på operation i flera dagar utan besked. Trots detta hade jag ingen möjlighet att stanna och prata. Medicinen fick jag lämna i förbifarten och hoppas på att de fick i sig alla tabletter utan att någon tappades på golvet. Till den gråtande patienten kunde jag bara säga förlåt, jag kommer sen. Sen blev till aldrig. Det fanns ingen tid. 

Just när jag ska sätta sig vid datorn och titta vad jag har att göra ringer telefonen och en anhörig undrar hur det är med mamman. Jag har egentligen ingen aning för jag har inte ens hunnit gå in till patienten. Sitter febrilt och letar i daganteckningar som inte innehåller ett enda ord om hur dagen har varit. Kan inte ge så mycket information till den anhöriga och det svider i hjärtat när jag måste säga att jag inte vet just nu. Vem vet om inte sjuksköterskan vet? Den anhöriga säger att jag är duktig och gör ett bra jobb. Nej tänker jag men tackar och tar emot fastän att jag vet att det inte är sant. Jag gör absolut inget bra jobb idag. 

Undersköterskorna swishar förbi ute i korridoren. Det ringer konstant på alla salar och svetten lackar i pannan på mina kollegor. Jag beklagar mig gång på gång till dem att jag inte har tid att hjälpa till. Jag vet hur mycket dom kämpar men det finns inte en chans i världen att jag ska hinna, hur mycket jag än vill. 

Biståndshandläggare, sjuksköterska och arbetsterapeut dyker upp. Det är dags för vårdplanering för en av mina patienter som jag aldrig träffat. Försöker i all hast läsa igenom de senaste dagarnas anteckningar för att ha en liten aning om vad patienten har för behov av vård och hjälp i hemmet. Anhöriga och patienten pratar mycket och länge. Jag drar den medicinska delen och de omvårdnadsbehov som fanns dokumenterade. Anhöriga har många frågor som jag inte kan ge svar på. Patienten vill veta hur det ska bli i framtiden och jag sitter på yttersta kanten av stolen och känner stressen över mina övriga patienter som saknar sköterska på avdelningen medan jag sitter där på vårdplaneringen. Samtidigt skalle en av mina patienter ha sin dos av antibiotika inravenöst och jag vet med mig att det är den jobbiga sorten som tar lång tid att lösa upp och iordningställa. När jag ger antibiotikan är patienten ledsen och vill prata. Hen vet inte vart hen är och vill ringa hem till mamma och pappa. Mamma och pappa är förmodligen borta sedan många många år tillbaka men jag bekräftar bara patientens oro och lovar att göra mitt bästa i den frågan. Två minuter senare har patienten glömt av det och jag kan med gott samvete gå vidare. 

En av mina tre palliativa patienter börjar bli sämre och har svårt med andningen. Jag försöker suga i munnen men det sitter alldeles för långt ner. Ringer till IVA som skickar en sköterska som suger längre ner i halsen. Anhöriga är nöjda. Patienten blir allt sämre och jag spenderar näst intill hela dagen där inne för att göra patient och anhöriga lugna. En anhörig anländer som ej blivit informerad om sin pappas tillstånd. Han är upprörd på mig för att ingen gett honom den informationen och för att behandlingen avslutas. Han är i chock och sorg och jag kan inget annat än beklaga och erbjuda gott omhändertagande och en kopp kaffe. Jag är otillräcklig och maktlös. 

På nästa rum är anhöriga arga. Jag har inte gjort mitt jobb tycker dom. Ska dom verkligen behöva hålla koll på allt själva undrar dom? Har jag inte sett att tillståndet blivit värre? Har jag inte koll på att patienten i fråga fått i sig för lite vätska? Har jag inte koll på att patienten har feber? Jag har koll. Jag har koll och har meddelat läkare men som inte gått vidare med min information. Läkaren har sagt att tillståndet inte alls blivit värre. Jag backar men får sedan klagomål att jag inte informerat lilla doktorn om detta trots vår tidigare diskussion. Doktorn vill inte ta på sig ansvaret. Doktorn tycker sig ha en alldeles för betydande roll i anhörigkontakten och beslutar sig för att skylla sina snedsteg på oss ute på golvet. Vi behöver ju faktiskt inte ha lika mycket förtroende från de anhöriga så då är det bättre att vi får ta den skiten. Lilla doktorn skulle inte kunna sova så bra pga detta men det är så det får bli. Lilla doktorn har ju inte gjort något fel. 

När passet börjar närma sig sitt slut har jag ännu inte hunnit dokumentera något. Det som inte finns dokumenterat det finns inte, det vet vi alla. Öppnar första patientens journal och skall börja skriva. Någon säger mitt namn ifrån dörröppningen. Där står anhörig med rödgråtna ögon och ber om en kopp kaffe efter en hel dags vakande. Självklart säger jag och gömmer min inre stress bakom en glad och lugn fasad. Anhörig är tacksam och nöjd med mitt arbete. Det värmer mitt hjärta för en sekund innan stressen slår till igen. Sätter mig åter igen vid datorn och försöker dokumentera. 

Kirurg från ett annat sjukhus ringer och meddelar att min svältande ledsna operationsväntande patient får vänta ytterligare en dag. Det blir ingen operation idag heller. Meddelar patienten som blir mycket ledsen och uppgiven. Ger hen mat och får rusa igen. Börjar dokumentera men inser snabbt att det är dags för rond där jag blir fast i 25 minuter. Nästa sköterska har gått på och ska ha rapport. Ingenting finns skrivet. Vad har hänt under dagen undrar hon? Bläddrar i mina 100 papper där jag kladdat det ena och det andra. Har fortfarande inte ens hunnit samtala med alla mina patienter. Bara sett dom i förbifarten. Sjuksköterska från annat sjukhus ringer och vill ha rapport på min numera osvältande ledsna och uppgivna patient. Hen ska ju få komma dit och opereras. Nu. Idag. med en gång. Okej. Går in och meddelar min numera mätta osvältande patient att det har blivit någon miss. Ambulanstransport ska bokas och ta hen med sig om en liten stund. Stress stress. Kontakta läkare som ska fixa papper. Maten i magen får bli det andra sjukhusets problem. När alla andra stämplar ut och går hem sitter jag kvar i ett hörn och försöker reda ut vad som hänt. Alla små saker jag gjort skall dokumenteras. Vad har undersköterskorna gjort, hur står och går den lilla farbrorn på rum nr 1, har agda ätit tillräckligt och har bertil verkligen kommit upp i stolen idag? Vem vet. 45 minuter senare blir jag hemskickad. Jag kan tydligen inte göra mer. Skyndar mig hem innan något nytt dyker upp. 

Sover dåligt den natten. Vaknar och kommer på saker jag inte skrivit ner. Saker jag inte kollat upp. Känner mig ofärdig med mitt arbete. Tänk om något viktigt missas pga mig? 
Antar att det är såhär det är att vara sjuksköterska. 

 

Nu ska sjuksköterskan stå på egna ben!

I Söndags gick jag min sista dag bredvid och det är nu dags att stå på egna ben. Imorgon kväll går jag själv för första gången och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Det känns dock bra ändå, jag vet att jag alltid har grymma kollegor vid min sida som jag kan fråga vad som helst. Det är det som är det bästa med personalgruppen på mitt jobb. Jag känner mig trygg i att fråga vad som helst och det gör mig mindre osäker i det jag gör. Inga frågor är dumma vilket känns väldigt bra. Det hade ju vart väldigt hemskt om jag istället gjorde fel för att jag inte vågade fråga.
 
Det har varit 4 intensiva veckor med bredvidgång. Jag jobbar enbart 80% och har missat ett par av mina pass på grund av "utbildningsdagar" i och med att jag går basåret. Kände under förra veckan en stor panik över att jag missat dagar och att jag inte skulle klara mig själv denna vecka som planerat. Det löste sig dock i slutet av veckan när jag gick i princip själv de sista kvällarna och kände mig trygg i det. Jag är fortfarande extrem långsam i allt jag gör, är rädd att göra fel och blir osäker på mig själv men så får det väl lov att vara i början intalar jag mig själv. Vanan kommer med tiden så det är bara att släppa det.
 
Nu börjar det på riktigt, Wish me luck!

Testat på det där med att vara patient

I måndags gick jag min första dag bredvid som sjuksköterska. Det var en hektisk dag och jag valde att bara gå bredvid och observera förutom att dela läkemedel osv. Det var mycket och rörigt och min enda tanke var hur sjutton jag ska kunna hålla alla dessa bollar i luften.

På kvällen var jag iväg och hälsade på min kära vän Emma som flyttat till Trollhättan och börjat plugga till ssk. När jag åkte hem vid 22-tiden var det kolsvart på vägarna. Nästan hemma sa det pang och ett stort djur låg på rutan och flög iväg. Glaset sprätte i ansiktet på mig och jag har nog aldrig varit så chockad i hela mitt liv. Min enda tanke var att jag inte kunde stanna på motorvägen och riskera att bli påkörd. Körde vidare och svängde av vid närmsta avfart och parkerade. Ringde i panik min kollega som bor 5 min därifrån och grät. Hon kom dit snabbare än blixten och hjälpte mig att ringa polisen. Själv satt jag bara och skakade och upprepade hela tiden frasen "jag måste hem och sova jag ska snart upp och jobba". Medan hon pratade med polisen började den värsta chocken släppa och jag kände plötsligt hur ont i nacken jag hade. Polisen ville prata med mig för att höra vart djuret fanns och hur jag mådde. Strax därefter skickade hon en ambulans och sa till mig att sitta stilla. Polisen var snabbt på plats och de hoppade in i baksätet och satt och höll mitt huvud samtidigt som de pratade om allt möjligt för att få mig på andra tankar. Berättade att det var min första dag på jobbet som ssk och då kunde vi prata om det då polisen jobbat på samma avdelning som mig tidigare, långt innan jag började där. De berättade att det var en hjort jag hade krockat med och att även bilen bakom hade krockat med den. De uppskattade vikten till ca 200 kg och först då förstod jag vilken tur jag hade haft. Strax därpå var brandkåren på plats och fick på en nackkrage. När ambulansen kom fick jag kliva ur bilen själv och därefter fällde de mig på en spineboard. Allt jag tänkte på var att jag inte ville in till sjukhuset för att jag snart skulle dit och jobba och var tvungen att få lite sömn.

Det blev alltså en ambulansfärd in till samma sjukhus som jag arbetar på, med samma läkare som jag dagligen rondar med eller ser i korridorerna. Lite obekvämt.
Hela traumateamet stod redo när jag kom och jag visste varenda sak som skulle ske eftersom jag själv stått där redo att ta emot patienter vid ett flertal tillfällen. De kände igenom nacken och ryggen och bestämde sig för att nacken skulle röntgas. Jag fick där med ligga kvar med en obekväm nackkrage och på en hård bräda i ytterligare tre timmar innan röntgensvaret kom. Sjukligt obekvämt. Röntgen var u.a och jag fick åka hem vis 3:30, omtöcknad men annars oskadd. Snacka om lycka. Något jobb blev det tyvärr inte dagen därpå och jag har vart hemma under veckan med värk i nacken.

Nu är det bara alla förskringsfrågor och sånt jobbigt som ska lösas. Jag står utan bil och har ännu inte fått besked huruvida den går att laga eller inte. Jag ber till gudarna att det löser sig smidigt.

Snygga stödstrumpor!

Fick hem dessa snygga stödstrumpor från vårdväskan igår och de är ju så min stil! Älskar de rosa detaljerna med de grå prickarna. Tillsammans med mina rosa tofflor kommer ja glänsa på avdelningen nästa vecka! Det bästa jag vet är ju faktiskt att köpa strumpor, helst vill jag ha massa mönster för att sätta min personliga prägel på min sterila och stela outfit. 
 
Inte din stil? Utöver dessa har ju vårdväskan många andra snygga stödstrumpor. Gå in och kika vetja! Finns något för alla! 
 
 
 
 
 
 

Jag är legitimerad sjuksköterska

Nu är legitimationen äntligen i min hand sedan ett par dagar tillbaka. Det tog ca 2,5 vecka att få den efter att jag skickade in min ansökan. Nu är den inlämnad till chefen och snart ligger anställningsavtalet i brevlådan. Den 5 september börjar jag arbeta som leg. Sjuksköterska.

  • 2017:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December