Sommaren är här

Sommaren är äntligen här. Brunbrända ben skymtas under de blå arbetsdräkterna, fräknar på näsan och solkyssta pannor möter en när man kommer till jobbet. Stämningen är bra när solen skiner på utsidan, trots att vi i vår instängda bunker knappt vet vilket väder det är bakom de tjocka väggarna. Man märker också att sommaren har kommit då det är nya åkommor som kommer in till akuten dagligen. Ortopedpatienterna har skjutit i höjden då sommarglada människor är här på besök på västkusten för att sola och bada. Brutna ben efter att ha ramlat på klippor, huggormsbett och drunkningstillbud är bara några av de sommarrelaterade åkommor som vi ser var och varannan dag nu.

 Med sommaren kommer ju inte bara den glädjefyllda stämningen och lättsamheten i hjärtat. Trots den ofta lättsamma stämningen som råder i sommartid så ligger en annan känsla som ett tungt täcke över alla medarbetare. Sommaren som egentligen skall innebära semester, lediga dagar i en solstol och kanske ett glas vin i kvällsolen hotas av vetskapen om att det inte går att rekrytera personal. Avdelningar slås ihop eller stängs ner under sommaren på grund av sjuksköterskebrist. Akutmottagningen har haft svårt att rekrytera för att täcka grundbemanningen vilket leder till en oändligt lång lista med luckor att täcka Allt fler överbeläggningar trycks in på de redan överbelastade vårdavdelningarna.  Sommaren är ett faktum.

 Samtidigt är det några nya, färska, vetgiriga, hungriga, engagerade och nyfikna medarbetare som kommer ut i verksamheterna för att läras upp och bli tuffa, trygga och säkra sjuksköterskor. Mitt i sommarkaoset skall de bli trygga och säkra och bedriva patientsäker vård, trots att ingen har tid att lära upp dem. Oron bland den ”erfarna” personalen är ett faktum liksom att arbetsbördan för dessa blir otroligt tung. De skall få verksamheten att gå runt samtidigt som de skall lära, täcka upp för och stötta de nya sjuksköterskorna. Det finns ingen tid till detta i semestertider. Patientantalet ökar kraftigt i takt med att klipporna fylls med glada badgäster i vår region och bemanningen sänks pga. sjuksköterskebrist. Vi måste jobba lite lite hårdare så kanske det går runt.

 För att lösa sommarkrisen erbjuder man ett såkallat sommaravtal vilket innebär en bra ersättning för varje extra pass man tar under sommarmånaderna. För den som vill finns det även möjlighet att sälja semesterveckor och få en fast summa per såld semestervecka. Många nappar på dessa förslag för att tjäna en liten extra slant, medan andra inte skulle kunna tänka sig ett pris i världen för sin efterlängtade välbehövda sommarsemester.  Alla gör som de vill, men samtidigt finns vetskapen om att man måste lösa de luckor som finns för att kunna bedriva en säker vård, vilket vi alla strävar efter.

 Sommaren är så efterlängtad men samtidigt så tuff. När vi får frågan vad vi har för tankar kring sommaren svaras det ofta att man bara längtar tills den är över. Inte ens de brunbrända benen eller den solkyssta pannan kan få känslan av otillräcklighet och klumpen i magen att försvinna.

Sommaren är här, helt klart med blandade känslor.

 

Livet kommer åter

Hej igen. 

Det vankas sommar och dagarna pryds utav solglimtar, brunbrända ben, bebismys och ett glas vin på uteserveringarna. Samtidigt som solen börjar värma min frusna kropp har även livsglädjen börjat återfinna sig. Sorgset har jag fått inse att jag är en riktig björn som går i ide vinteritid och nu har jag äntligen slått upp ögonen och är förväntasfull inför vad sommaren har att erbjuda. Jag önskar att jag vore lika hungrig på livet året runt. 

Förutom min vinterdvala har jag insett att mitt mående har haft andra orsaker också. Först nu har jag nog insett hur dåligt jag mådde av att byta jobb. Att flytta mig från min trygghet, min avdelning och mina kollegor till akutmottagningen några 100 meter bort med helt främmande människor och arbetssätt påverkade mig mer än vad jag någonsin kunde ana. Jag har alltid varit väldigt osäker i mig själv, något som jag arbetat mycket med och lyckats gömma under ytan de senaste åren. Samma dag som jag steg in på akutmottagningen blottades hela mitt osäkra jag, och allt jag jobbat på de senaste åren försvann, kvar fanns bara mitt osäkra lilla jag. Jag trodde att jag hade kommit längre med mig själv än vad jag uppenbarligen gjort. Åter igen kretsade mina tankar kring vad folk skulle tycka om mig, vad folk sa om mig bakom stängda dörrar. Alla mina timmar på jobbet gick åt till att tänka på hur jag såg ut, hur jag förde mig, vad jag sa och hur jag presterade. Mina tankar åt upp mig själv. 

På nya arbetsplatser är jag livrädd och jag låter mig själv likt en snigel dra mig tillbaka och gömma mig i mitt skal. Låter inte någon komma nära. Jag har varit på ostadig mark sedan dess, men kan nu äntligen känna att jag börjat hitta tillbaka till mig själv. Jag har låtit folk lära känna min rätta sida en aning, och jag kan äntligen känna att jag mår helt okej på jobbet. Det finns fortfarande dagar då allt känns jobbigt och jag vill gömma mig någonstans och gråta, men det finns övervägande fler dagar då jag skrattar och känner mig lycklig över att jag har en fantastisk arbetsplats med fina kollegor. Akutsjukvård är enligt mig världens roligaste jobb, men det har också varit det svåraste jag gjort hittils, och det kommer fortsatt att vara. Varje dag får jag lära mig så mycket nytt, och jag är så himla tacksam för den möjligheten. 

Hierarki

 Hierarki är ett vedertaget begrepp inom vården och man kan se det på de allra flesta arbetsplatser. Det är kirurger, medicinläkare, sjuksköterskor, undersköterskor och lokalvårdare bara för att nämna några.  I alla år har läkaren varit över sjuksköterskan och undersköterskan och dessa har setts som läkarens assistenter under många många år. Idag börjar gränserna att slätas ut något men hierarkin är fortsatt ett faktum.

 Vi arbetar numera i team på de flesta arbetsplatser, team som består av olika konstellationer. Min uppfattning är dock att någonstans under arbetets gång så tappas läkaren bort, eller rättare sagt så avviker läkaren och kvar står exempelvis sjuksköterska och undersköterska i ett desperat försök att hålla teamets arbete flytande.

 Jag upplever att allt fler nyutbildade läkare är skolade till att arbeta i team vilket glädjer mig. Det är numera en del av utbildningen att lära sig vikten av teamarbete och ingen vård är väl så bra som den som bedrivs i team med all den spetskompetens som finns.  Däremot finns inte denna vana på samma sätt hos de lite äldre läkarna. Detta är såklart en subjektiv upplevelse men detta upplever jag på min arbetsplats.

 På akutmottagningen jag arbetar på arbetar man liksom på andra akutmottagningar i dessa team som jag nämnt. Att arbeta nära läkaren gör att vårdtiden förkortas och att patienten oftast är väldigt nöjd.

Jag är lika nöjd som patienten de gånger det fungerar, men mindre nöjd är jag de gånger läkaren glömmer av mig, inte minns att det är mig hen arbetar med eller helt enkelt har en otrevlig och har en nedlåtande attityd.

 Om jag får önska, inför framtiden- så önskar jag att hierarkin är ett minne blott och att vi alla, oavsett profession kan se till varandras enorma kompetens inom olika områden. Vad hade jag till exempel gjort utan läkaren? Och vad hade jag gjort utan undersköterskan, eller lokalvårdaren som håller rent och snyggt runt omkring och gör det möjligt för oss att bedriva vård ”på golvet”. Vad vore läkaren utan sjuksköterskan? – Ingenting. 

Att hantera sorg

Som Sjuksköterska har man pluggat i tre år på högskola eller universitet och man har ägnat många timmar åt att prata om etik, samtalstekniker, sorg och mycket därtill.  Sorg är något som jag alltid tyckt vart lite extra svårt. Jag har funderat mycket på hur jag, som bara levt i 23 år, ska kunna trösta människor i stor sorg.  Jag känner brist på livserfarenhet och står inte lika stadigt på jorden som mina äldre kollegor.

 Mitt första dödsfall mötte jag redan efter en månad som färdig sjuksköterska. Det var många ledsna anhöriga som uttryckte en stor sorg. Jag hade svårt att förhålla mig till situationen men fick göra mitt bästa. Panik och förtvivlan växte inom mig men utåt sett fick jag försöka agera professionell och omhänderta dessa människor utifrån bästa förmåga. Tankarna gick kring det vi samtalat om i skolan. Vi pratade ofta om att läsa av den person som är i sorg, känna av stämningen. Ibland är det inte nödvändigt att säga så mycket, och ibland vill personen prata. Vi samtalade också om faktumet att som vårdpersonal kunna visa sorg gentemot den drabbade eller de anhöriga, så länge man själv inte lägger över sin sorg och kräver tröst. Jag minns att jag löste situationen genom att visa min närvaro men ändå hålla mig utanför. Vid samtal tog jag med läkaren som tillsammans med mig kunde svara på deras frågor. Anhöriga var nöjda med situationen och jag kunde pusta ut.

 Sedan dess har jag stött på många fler dödsfall, svåra sjukdomsbesked och annat som satt familjer i sorg. Jag är tryggare i min roll som sjuksköterska idag och har lättare att förhålla mig till dessa situationer än vad jag hade den dagen för drygt ett år sedan. Att arbeta på en akutmottagning innebär för mig och mina kollegor att möta sorg, stor som liten nästan dagligen.  Vi är dock turligt nog förskonade från att möta den ”stora” sorgen varje dag.  Den där sorgen som griper tag även i personalens hjärta och lägger sig som ett täcke över hela akutmottagningen.

 Den ovan nämnda stora sorgen drabbade oss en dag på akutmottagningen. Den dova stämningen slog emot oss som en vägg när vi äntrade akuten och personalens miner var bistra. En person hade precis konstaterats avliden, alldeles för ung för att lämna denna värld. Tårar fälldes i personalrummet, rödgråtna sjuksköterskor och undersköterskor försökte pyssla om de patienter som fanns kvar och högljudd gråt hördes från anhörigrummet. Den stora sorgen var definitiv.

 Jag kommer aldrig att lära mig att hantera sorgen helt. Det är en del av vardagen som sjuksköterska, men kommer trots detta aldrig bli lätt att hantera och inte heller skaka av sig. Jag är en person som lätt känner av stämning och känslor. Jag bär med mig en del tunga grejer hem, men har också lärt mig att skaka av mig en del. Utan den förmågan hade jag nog gått under. Det är en av de svåraste uppgifterna i mitt arbete, men också en av de finaste. Trots allt får jag ändå vara med och pyssla om och göra en ledsen stund till något som jag hoppas ändå blir till ett fint avsked för nära och kära. Det är det jag håller fast vid när jorden annars gungar under mina fötter. 

Namnskylt

Jag har nu i samarbete med vårdväskan fått äran att glänsa på mitt nya jobb med en ny namnskylt. Hur nice är inte det? Det är ju faktiskt alltid lite roligare att gå till jobbet när man har nya piffiga detaljer från vårdväskan
Denna gång valde jag en graverad namnskylt som blänker lite extra snyggt. Tidigare har jag valt lite mer färgglada namnskyltar med olika fina mönster, men jag kan tycka att det är ganska kul att kunna alternera mellan dessa olika. 
 
vårdväskans hemsida finns mängder av olika namnbrickor som passar till alla möjliga yrkeskategorier inom vården eller till dig som är student. Klicka HÄR för att komma till utbudet av namnbrickor
 
 

Akuten

Nu har jag hunnit arbeta fyra dagar på mitt nya jobb - akutmottagningen. Det är rörigt, mycket nya människor, stundvis svårt, intressant men framförallt SÅ KUL. Det är ju precis det här jag längtat efter. Varierande och samtidigt så intressant och lärorikt. Jag skulle kunna använda 100 adjektiv till men väljer att stanna där. 
 
Fyra dagar har som sagt passerat vilka jag har arbetat dagtid. I veckan efter en behövlig långledighet går jag nu över på natt för att gå bredvid innan jag därefter går bredvid på dagtid en vecka till innan jag slutligen börjar arbeta självständigt nattetid. Efter mitten av december kommer jag att arbeta tre-skift vilket var det jag hade önskat från start. Nu blir det alltså någon månads nattarbete vilket känns helt okej. Tempot är något annorlunda på natten och framförallt rutinerna. Dock är det mer ensamarbete och det ställs högre krav på att man skall klara sig själv om det vill sig illa och de andra är upptagna. Jag ser med spänning fram emot mitt framtida yrkesliv. 
 
Jag tänker dock mycket på den avdelning jag lämnat. Jag saknar mina kollegor såklart men saknar inte det kaos som efterlämnades. När jag hör mina kollegor beskriva avdelningens situation blir jag mörkrädd och önskar att alla kunde slippa den stressen det innebär att arbeta under dessa förutsättningar. Jag är dock ändå så glad att jag valde att arbeta på avdelningen under mitt första år för att lära mig grunderna. Jag vet att jag vunnit stort på det, jag har med mig baskunskaper in till akuten och behöver inte lära upp allt från början. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att bli säker i mig själv som person efter att ha kommit ut som nyexad och jag är glad att slippa den osäkerhetsperioden på en såpass stor verksamhet som akutkliniken faktiskt är. 

Sjuksköterskans dag 2017 i Stockholm

I onsdags var stunden äntligen kommen, och det var dags för mig och min kollega Therese att delta i sjuksköterskans dag som anordnades av Dagens medicin agenda. Det var ett heldagsseminarium där vi fick äran att dela våra upplevelser av hur det var att arbeta som ung och ny sjuksköterska under en halvtimme. Efter vår presentation fick vi även svara på frågor från moderator och publik vilket var mycket roligt. De som deltod denna dag bestod framförallt av chefer, HR-anställda, politiker och universitetslärare från hela landet. 
 
Det var enormt givande att få lyssna på alla olika programpunkter under dagen och det blev många trevliga och givande möten. Utöver vår programpunkt pratades det bland annat om delat ledarskap, magnetmodellen, personcentrerad vård, anhörigvårdare osv. SÅ kul. Det var också oerhört intressant med alla samtal vi hade med olika personer dels i pauserna men även efter dagen var slut. Vi fick möjlighet att prata med många olika enhetschefer, politiker, HR-anställda och lärare. Väldigt givande att få en inblick i hur andra verksamheter arbetar, fungerar och värderar saker. Vi fick även träffa representanter från vårdförbundet och vårdförbundet student. Så kul och intressant att få se dessa unga drivna människor. 
 
Så summa sumarum. Dagen var helt fantastisk och jag skulle göra om det alla dagar i veckan trots att jag var supernervös inför vår presentation. En dag att minnas, garanterat! 
 
 

Drömjobbet

För ett tag sedan blev jag intervjuad utav expertvalet gällande mitt drömjobb (ni kan ju gissa vilket det är). Nu ligger Intervjun ute, kort presenterad tillsammans med 8 andra "Millenials" som har beskrivit sina drömjobb. Kul och intressant läsning. Klicka → HÄR ← om ni vill läsa mina och de andras svar på vad våra drömjobb är. 

Dags för nya utmaningar!

Som ni kanske förstått har jag inte mått bra på mitt arbete den senaste tiden. Jag drog en liten liknelse för er här nedan. 
 
Jag befinner mig på en båt. En båt som jag så många gånger varit ute till havs med. Här känner jag mig trygg, och jag tycker om att spendera min tid här tillsammans med underbara människor. Solen skiner och vi alla njuter av tiden här. Vi småpratar och skojar med varandra och jag känner mig lycklig när jag får vara här tillsammans med mina vänner och bekanta. Men, solen går i moln och det börjar blåsa upp. Alla söker sig under tak för att skydda sig från det kraftiga ovädret som är på intåg. Plötsligt kör vi på grund med en smäll. Mitt i all hast stannar vi alla upp. Det är helt tyst. Ingen vågar yttra ett ord. Tusen tankar flyger genom huvudet. Hur ska vi ta oss härifrån? Någon bryter tystanden.
- Båten tar in vatten! 
Vi samlar oss och börjar undersöka skadan. Det är ett hål i skrovet som tar in vatten. Än så länge är det hanterbart och vi går igenom bit för bit av båten. Ju närmre vi undersöker saken desto mer små hål hittar vi. Båten tar in vatten på ett flertal ställen. Panik uppstår bland människorna som befinner sig på båten. Vi hjälps åt att ösa tillsammans i takt med att regndropparna samlar sig i pölar på båten. Vi öser och öser men tillslut börjar en efter en att ge upp. Jag kan se att mina vänner är trötta.
Befälet ber oss att ösa lite snabbare och ger oss lite papper att täta hålen med.
Snart är vi bara tre kvar som öser. Övriga har gett upp. Det är tungt och vattenansamlingen börjar bli allt större. Jag börjar inse att det är för sent. Alldeles för sent. Jag måste rädda mig själv. Längre bort mellan vågorna ser jag en större båt passera. Jag vinkar allt vad jag har och jag ser att båten signalerar att de sett mig. Dess kapten vinkar mot mig och när de är tillräckligt nära får jag hjälp av besättningen att komma över på deras båt. När jag kommer in möts jag av värme, lugn och trygghet. Jag kan sätta mig ner och pusta ut. Här kommer allt att bli bra. Jag blickar bakåt mot vår snart helt vattenfyllda båt. Mina vänner står kvar. Jag ser hur de samlar sig, tar nya tag och börjar ösa igen. De ger inte upp ännu. Lite vilja finns kvar. 
 
Jag däremot, jag är nöjd i den nya tillvaron jag hamnat. Inser att det är alldeles för mycket jobb att rädda samt laga vår havererade båt. Den båt jag sitter i nu är fräsch och har en trevlig och välkomnande besättning. Här skall jag nog trivas. Här vill jag må bra. 
 
Med de orden vill jag beskriva min arbetssituation. Jag har sagt upp mig från den avdelning jag arbetat på det senaste året. Idag tackade jag ja till en nattjänst på akutmottagningen på samma sjukhus och kommer att börja där inom någon månad. Det är nervöst men samtidigt så kul. Det är ju faktiskt det här jag vill göra och jag kan knappt bärga mig tills jag får lära mig massa nya saker! 
 
 
 
 

Så var nattveckorna över!

På måndag börjar jag äntligen att jobba dag och kväll igen. Som jag längtat! Inte för att jag egentligen har ont utav att jobba natt, men arbetet är annorlunda och jag saknar mina dagkollegor hemskt mycket. Jag saknar också att ha fler människor runt omkring mig. Det är ganska ensamt nattetid, speciellt när man hamnar i mer akuta situationer. På dagtid är vi runt 10 personer samt läkare och paramedicinare. På natten är vi 3 plus en jourhavande läkare på hela huset. Jag ser fram emot att se patienterna i dagsljus igen och slippa smyga omkring med en ficklampa och viska hela nätterna. 
 
Även om min nattjänst officiellt är slut så gör jag dock ändå 4 nätter nästa vecka pga. sjuksköterskebrist på natten. Efter de fyra blir det förhoppningsvis inte så många fler på ett tag. Jag har funderat lite på det där med att eventuellt göra treskift ett tag. Jag trivs ju trots allt med alla tre skift, bara jag inte behöver jobba samma skift hela tiden. Vi får se hur det blir i höst... 
 
Sommaren börjar lida mot sitt slut och jag har mycket att se fram emot. Om knappt en månad flyttar jag till en ny stad ca 20 minuter härifrån. Det ska bli spännande! Jag börjar även plugga om ett par veckor och om en månad åker jag till stockholm för sjuksköterskans dag. I Oktober har jag en resa till Rhodos bokad (Hur skönt??!) och i November åker jag till London en helg. Det känns väldigt skönt att jag faktiskt sköt på min semester nu i sommar. Dessutom får jag ersättning för förskjuten semester enligt semesteravtalet inom regionen. 
 
Trevlig helg! 
 
 
 
 

Nattpasset

Det börjar skymma och temperaturen kryper nedåt i graderna. Vant plockar jag på mig en blå klänning i rätt storlek i klädförrådet och går mot omklädningsrummet för att byta om. Klockan är kvart i nio på kvällen och de flesta börjar vid den här tiden göra sig iordning för att gå till sängs eller kanske till och med gå hem från jobbet.  Jag tvärt emot skall precis påbörja ett nästan tio timmar långt arbetspass. Nattvakten har börjat.

 När jag står utanför avdelningen och famlar i fickan efter mitt passerkort hör jag hur ringningarna avlöser varandra inne på avdelningen. När dörren med ett brummande går upp och tillåter mig att komma in på avdelningen ser jag personalen koncentrerat korsa varandra åt alla möjliga håll, fullt inriktade på att få alla patienter i säng innan passet är slut om dryga timmen. Patienter hjälps till och från toaletten. Patienter får hjälp att komma i säng, överallt är det fullt upp.  Sjuksköterskorna sitter och koncentrerat stirrar in i datorn och skriver frenetiskt ner all information de samlat om patienterna i huvudet under kvällens pass. Allt av vikt måste dokumenteras och det gäller att inte missa någon viktig information.

 Tungt sjunker jag ner bakom en ledig dator med en kopp kaffe i handen. Jag har haft svårt att sova under dagen och kaffet är mitt sista hopp inför den långa natten. Jag slänger en blick mot patienttavlan och ser en röd trea. Det innebär att vi har tre patienter för mycket än vad vi är rustade för att ha. Totalt är det 21 patienter inskrivna på avdelningen och det är jag tillsammans med en sjuksköterska och en undersköterska som ska få natten att gå ihop på ett patientsäkert vis. Klumpen i magen börjar infinna sig men jag försöker mota bort tankarna om att det skall bli en tung natt. Har vi tur sover patienterna lugnt i sina sängar och vi kan klara det utan smärre missöden.

 I samma sekund som jag skall börja läsa på mina 11 patienter ringer telefonen. Min kollega tar samtalet som visar sig vara ytterligare en inläggning från akuten. Patienter får inte lov att nekas vård och jag tar glatt emot rapport från akuten med vetskap om att även de har det tufft, men inom mig bygger klumpen på sig. Fyra överbeläggningar och passet har inte ens börjat. Jag läser på mina patienter samtidigt som den nya patienten rullar in från akuten. Patienten blir liggandes i korridoren en längre stund och jag tillsammans med mina två kollegor får tillslut hjälpt patienten till en ordentlig säng på en sal. Kvällspersonalen har nu lämnat rapport och gått hem för dagen. Kvar är vi, två sjuksköterskor och en undersköterska. Vi är ett bra gäng, och med vetskapen om det motar jag undan klumpen i magen. Är det några som ska fixa det här så är det vi.

 Natten fortlöper och vi får ytterligare tre inläggningar.  Vi har nu sju överbeläggningar, det vill säga 25 patienter. Vi är rustade för 18.  Inläggningarna hopar sig på mitt skrivbord, papper blandas och jag har svårt att hinna färdigställa en inskrivning innan nästa patient rullat in. Journaler och ofärdiga inskrivningar ligger kvar på skrivbordet under hela natten. Det ringer konstant på salarna och vi har svårt att få våra sex armar att räcka till. Näst intill alla patienter är i behov av två personer vid toabesök eller förflyttning i säng. Utöver det är det många patienter som ringer och är oroliga eller smärtpåverkade. Många så förvirrade att de helt snurrat till det och inte längre har förmåga att sköta sin hygien eller heller be om hjälp. Det gör ont i mig när jag svettig står med handskar och förkläden som klibbar mot kroppen samtidigt som jag står fast vid en patient med mina två kollegor. Jag hör hur ringningarna avlöser varandra ute på avdelningen men ingen av oss har möjlighet att lämna den smärtpåverkade patienten som inte går att vända utan stor möda.

 Så rullar natten på, och när dagpersonalen äntrar avdelningen har vi precis hunnit kika på den sista patienten som är den som inte själv har kunnat be om hjälp. Den som inte hade förmåga att ringa på klockan och den som inte själv hade förmåga att ta sig till wc.  Mitt huvud känns fyllt av mos blandat med gröt och min mage kurrar. Det vittnar om att den där maten vi skulle ätit för många många timmar sedan fortfarande står kvar i kylskåpet orörd.

 Känslorna är många i kroppen. Jag är uppriven, orolig för mina patienters hälsa och uppriktigt ledsen över hur situationen ser ut. Det är ingen standardnatt. Det är ingen natt jag upplever varje natt, men det händer. Och, när det väl händer, då är det illa. Det är riktigt riktigt illa. Jag mår dåligt i mig själv över att ha tvingats bedriva sådan usel vård denna natt. Jag är ledsen och vill att någon lyssnar på min upplevelse. Gråten ligger och trycker innanför ögonlocken och jag behöver ventilera mina känslor med någon innan jag går hem. Vägrar gå och lägga mig med denna känsla. Men, ingen vill lyssna på mina känslor och upplevelser. Jag tvingas åka hem med en enorm frustration och ångest i kroppen. När jag efter en lång varm dusch kryper ner i min säng spelas scenarier ifrån natten upp gång på gång i mitt huvud. Jag ser hur svetten lackar i pannan på mina kollegor, hur patienter får vänta länge länge på hjälp samt ser hur patienter lider över att ha fått vänta länge på den efterfrågade hjälpen. Det blir inte många timmars sömn den dagen och för varje natt det fortgår så dör en liten liten del av mig.

 

Over and out. 

 

 

En stund över

Jag har den senaste veckan tänkt mycket på hur värdefullt det är när man mitt uppe i allt kaos faktiskt får en stund över. En stund du kan välja att lägga på någon behövande. Det kan vara en patient eller anhörig. Under föregående veckas nattskift var det ont om dessa stunder, men mitt i allt kaos fick jag en stund över. Jag valde att lägga den stunden på en anhörig som vakade över en döende patient. 
 
Där och då insåg jag vad viktig min tid var. Min tid att lägga på denna anhöriga som uppskattade min närvaro så mycket. Jag behövde inte säga mycket. Bara att jag satt ner, lyssnade, förstod och gav ett leende och en klapp på armen gjorde så mycket. Det var en fin stund. Jag önskar att jag fick uppleva det oftare. 
 
Jag läste som många vet en kurs inom palliativ vård i våras. Det betyder mycket för mig att få ge lite extra till dessa patienter och anhöriga. Jag vill så gärna att det ska bli ett bra avslut. Jag lägger mycket tid och kärlek i dessa patienter. Pysslar om anhöriga, visar att jag ser dem och låter dom veta att de inte är ensamma. En kopp kaffe, kolla hur de mår. Vara intressera utav deras önskemål. Det gör så mycket! Ta till er det alla ni som jobbar med dessa patienter. Det gör så mycket att lägga en extra minut. 
 
För övrigt: Nattjobbet flyter på bra. Vissa nätter vill jag springa gråtandes hem och andra rullar på fint. Det har gått bättre än vad jag vågat hoppas på! Visst är man ganska utelämnad på natten, ensam i många beslut med en husjour som har fullt upp. Men, man lär sig så himla mycket på det! Jag tror att jag slog rekord i MIG-larm förra veckan. Alltid något. Jag kan faktiskt tänka mig att fortsätta att delvis jobba natt i höst. Absolut inte på heltid, men några pass då och då. 

Nattjänst

Imorgon går jag över till en nattjänst i 7 veckor framöver. Det ska bli intressant att se hur det ska gå, jag som inte kan sova dagtid. Jag hoppas på att komma in i det efter några dagar! Har tidigare jobbat natt ett par gånger men då bara någon enstaka natt då och då. Spännande ska det bli iallafall. Det blir lite annat arbete än dagtid. 

 
För övrigt hade jag en fantastisk resa i USA! Det var minsann två välbehövliga veckors semester. Nu ska jag jobba resten utav sommaren. Förhoppningsvis blir det någon veckas semester i höst också där jag bara får komma iväg och slappa i en vecka. Kan behövas efter en sommar inom landstingets väggar.  Hoppas ni alla haft en fin midsommar! Själv jobbade jag midsommar vilket var supermysigt!
 
 
 
 

Sjuksköterskans dag

Mitt i alla försök att få livet att gå ihop mindes jag bloggen. Min trygga plats där jag fått möjlighet att få utlopp för frustration och känslor i över fyra år. Jag önskar att jag fann tiden oftare. 
 
Jag har ju glömt att berätta något roligt! I vintras blev jag uppringd av dagens medicin som i höst håller i "sjuksköterskans dag" i stockholm. Jag blev ombedd att komma dit och prata om min blogg samt hur det är att vara ung sjuksköterska. Jag tackade ja till detta och kommer alltså i höst att få åka till stockholm tillsammans med min kollega som jag även pluggat med och prata om det bästa jag vet- att vara sjuksköterska. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande och jag hoppas på många roliga och intressanta möten. 
 
För övrigt åker jag på livets resa om lite mindre än en vecka. Jag ska åka till USA, närmare bestämt San Francisco för att bila längs highway one ner till San Diego och tillbaka. Det ska bli så spännande att få uppleva den amerikanska kulturen (igen).  Vi har inte riktigt styrt upp vad vi ska se osv men än så länge har vi bokat Alcatraz och universal studios. Grand canyon, LA, Las vegas osv är självklart också inplanerade. Jag hoppas på att återkomma med mycket härliga bilder därifrån. 

Etisk stress

Min B-uppsats i termin 1 handlade om Etisk stress. Först nu har jag faktiskt fått erfara vad det innebär. Den där känslan av att vara otillräcklig och vilja väl, men inte har förutsättningarna för det. Det är inte kul. Inte det minsta. 
 
Jag har många bra dagar på mitt jobb, där jag känner att jag hinner ta mig tid för patienten och göra det bästa för denne och dess anhöriga. Men, så kommer dagarna när arbetsuppgifterna hopar sig och det inte finns en chans i världen att man ska kunna ta sig ur det. Patienterna vill ha hjälp med småsaker och jag börjar fundera vad som faktiskt sker när jag inom mig blir irriterad när patienterna ber om något så basalt som ett glas vatten eller en anhörig vill veta hur dennes mamma mår. När jag har så pass mycket att göra att jag inte ens kan ta mig tid att ge patienten ett glas vatten eller svara på frågor från anhöriga så går jag sönder på insidan. När jag måste prioritera om patienten skall få medicin eller en torr blöja till natten, för jag hinner inte göra både och. Varje gång går en liten del av mig sönder. 
 
Jag önskar så att alla fick en inblick i hur det ser ut på sjukhusen. Jag önskar så att alla politiker fick en inblick i vad som faktiskt sker under ett arbetspass på sjukhusets vårdavdelningar. Patienter dör pga. personalbrist. När ska det ta slut? 
 
OBS. jag skriver ofta om de negativa sidorna i mitt arbete. Jag vet att jag har många läsare som studerar eller funderar på att studera till sjuksköterska. Det är inte min mening att skrämma någon. Jag har sagt det så många gånger. Att vara sjuksköterska är det bästa jag vet och jag skulle aldrig byta det mot något annat i hela världen. Men, det finns bra och så finns det mindre väl fungerande verksamheter. Tyvärr. 

Kurser inför hösten

Jag fick en förfrågan om att skriva lite om den kurs jag läste i början av den här terminen, samt vilka kurser jag sökt till hösten. 
 
Under några veckor i början av året läste jag en kurs som heter "Vård av patienter i palliativt skede" på 7,5 HP. Kursen var helt och hållet på distans vilket passade mig utmärkt. Den var dock på helfart vilket var lite krävande då jag jobbar mer än heltid, men med lite vilja så går det mesta som jag brukar säga. Kursen var upplagd på så vis att man måndag-torsdag varje vecka hade en reflektionsuppgift som skulle skrivas uifrån veckans tema. Fredag-Söndag skulle man sedan skriva två diskussionsinlägg på de andra studenternas uppgifter, och så rullade veckorna på. Sista veckan var det en lite större hemtenta med en omfattning på ca 4000 ord. I den ingick det att läsa en utvald skönlitterär bok, söka tre vetenskapliga artiklar och sedan skriva en uppgift utifrån dessa. Därefter skulle man granska två studenters arbete och sedan var det äntligen slut! Krävande men lärorik och rolig kurs! 
 
Till hösten har jag sökt lite olika kurser både på distans och några med obligatoriska träffar. Jag har bland annat sökt:
 
  1. Förskrivning av förbrukningsartiklar vid inkontinens och diabetes
  2. Omvårdnad och behandling vid inkontinens
  3. Barn som anhöriga
  4. Medicinsk vetenskap: Kardiologi
 
Ska bli spännande att se vad det blir till hösten! Nu ska jag njuta av min lediga tid efter jobbet tills i höst. 
 
Och förresten! Hur fantastistkt är det inte att våren är här? 
 

Ett litet uppehåll

Som de flesta märkt och hört av sig till mig via facebook och mejl så har min blogg varit låst ett tag. Detta på grund av att jag ville undvika att min blogg lästes av folk på min arbetsplats. Jag skriver inget hemligt, men det blir på något vis för privat. 
Anyway, nu är den öppen igen. Först nu när den varit låst har jag förstått att folk faktiskt är här inne och läser och uppskattar det jag skriver. Jag har fått mängder med meddelanden från er som har undrat om jag slutat blogga eller varför bloggen varit låst. Tack för all omtanke och visat intresse! 
 
Vi är nu i mitten av mars och vårkänslor och glädje blandas med hopplöshet om vartannat. Det är en ansträngd situation på våra sjukhus och det tär på kroppen, det tär på psyket och det gör något med en som människa. Jag hoppas att det är förbi snart och att ljusare tider är att vänta. Jag får många frågor om det verkligen är värt att studera till sjuksköterska. Jag har sagt det förut men jag säger det igen,  JA det är så värt det. Hur hopplöst det än kan kännas är jag världens lyckligaste som får arbeta med det jag gör. Jag önskar att alla någon gång kan få känna den känslan. 
 
För en månad sedan satt jag och hade ångest deluxe över kursen jag pluggade. Ändå kunde jag inte hålla fingrarna borta när antaging.se öppnade upp för höstens kurser. 10 kurser ligger nu på min lista, några mer önskvärda att få läsa än andra. Excited. 

Ta ingen skit

Någonstans i femårsåldern väcktes mitt stora intresse för allt som har med sjukvården att göra. Där och då bestämde jag mig för att bli sjuksköterska alternativt ambulanssjuksköterska. Under hela min uppväxt har jag varit blyg och tillbakadragen, livrädd för att uttrycka min åsikt eller än mindre ta plats i samhället. Ödmjuk har varit mitt signum och jag har beskrivits som glad, positiv och ”för snäll”. Under mina tre år på universitetet fanns dessa egenskaper fortfarande kvar i kroppen, samtidigt som jag började släppa lite på muren runt omkring mig. Jag började stå upp för mig själv och mina åsikter och jag kunde uttrycka om någonting var alldeles fel eller emot mina principer.

I  juni 2016 tog jag min sjuksköterskeexamen, 17 år efter att idén om att bli sjuksköterska planterades i mitt huvud. Jag var mäkta stolt över mig själv och vad jag åstadkommit. I ca 6 månader har jag nu fått äran att arbeta som sjuksköterska. Varje dag får jag äran att möta olika människoöden och fantastiska karaktärer, och det finns inget jag skulle byta detta för i hela världen. Men, så kommer den mörka baksidan av mitt dagliga arbete. Stress, otillräckliga resurser och nonchalans från styrande människor som gör mig arg. Arg, irriterad och galen rent ut sagt. Mitt ödmjuka, alldeles för snälla jag har fått backa och fram har en person med starka åsikter och värderingar klivit fram.  Arg som ett bi och inte sen med att säga ifrån när något är så galet fel som det ofta är inom mitt dagliga arbete.  Jag har blivit som förbytt, och ibland kommer jag på mig själv med att undra när det blev såhär. När blev jag en människa med så mycket frustration inom mig att det hejdlöst bubblar ut genom både mun och öron?

Jag har blivit 2017 års version av Grynet, drottningen över rosa fluff och begreppet ”Ta ingen skit!” som rockade alla småtjejers värld i början av 2000 talet.  När jag som åttaåring satt framför tvn och beundrade hennes ståndpunkter och coola attityd var det nog mest på grund av min egen osäkerhet och blyghet som jag tyckte att hon var superduperhäftig. Som 22-åring är det nu jag inser, människan bakom det lockiga håret, prinsesskronan och det rosa fluffet hade ju så rätt. Vi SKA inte ta någon skit. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Jag tänker inte backa, och jag tänker inte i min tysthet se på när patientsäkerheten dalar och personalen slås i spillror. Som sjuksköterska är det min plikt att värna om patienterna och vara talesperson för de som är svaga och utsatta i samhället. Jag tänker INTE ta någon skit.  Patienterna skall definitivt inte behöva ta någon skit.

Frågor på det?

 

 
 

Tentaångest

Jag har under de senaste 5 veckorna pluggat en kurs på distans. Vård av patienter i palliativt skede heter kursen och den har jag läst på distans på linnéuniverstietet. 7,5 poäng är den och jag har läst den på helfart. En superbra kurs och givande då det är något jag arbetar med dagligen som sjuksköterska på en geriatrikavdelning. Jag sökte kursen dels för att jag ville lära mig mer om palliativ vård, och dels för att jag ville ha mer högskolepoäng. 
 
MEN vad jobbigt det har varit. Jag hade glömt hur jobbigt det var att plugga. Jag arbetar ju 140% och har nu läst en kurs på helfart vilket är ungefär som det var när jag gick i skolan. Fullt upp med andra ord. Jag har gått med en konstant ångest och stress i 5 veckor med vetskapen om att jag har uppgifter att göra varje dag när jag kommer hem från jobbet. Sluttentan lämnade jag precis in och det var något av det jobbigaste och mest stressande jag upplevt sedan C-uppsatsen. Jag hade nästan glömt av hur man pluggade, tänka sig hur snabbt hjärnan förtränger det som är tråkigt. Nu var jag på nytt tvungen att försöka minnas hur man sökte artiklar, refererade korrekt enligt APA samt få in studietekniken i hur man skriver en hemtentamen. SÅ skönt att det värsta är över. Nu har jag två dagar på mig att granska två andra studenters arbete och sedan är kursen över. Vilken lättnad!  Jag vill säga att det kommer att dröja länge tills jag väljer att läsa fler kurser, men känner jag mig själv rätt kommer det att ske redan till sommaren. På något vis är jag ändå fortfarande lite ovan vid att inte gå i skolan längre. Fram tills i somras var ju skola något som varit en del av mitt liv sedan jag var 6 år. Det tar ett tag att lära sig komma in i det nya livet med bara arbete på schemat. 
 
 

3 månader som arbetande ssk.

Hej! Vad tiden springer iväg! Håller ni inte med? Nu har jag redan arbetat som sjuksköterska i tre månader. Jisses. Jag är fortfarande ny. Super-ny. Men, samtidigt så börjar jag finna ett lugn inom mig själv. Jag känner mig säkrare och säkrare för var dag, och jag vågar lita på det jag kan. Däremot går det inte en dag då jag inte behöver fråga någon kollega. Jag stöter alltid på saker som jag inte klarar av. Jag måste fråga. Detta är något som är väldigt tillåtande på min avdelning, men man kan ju inte låta bli att känna att man stör sina kollegor när man springer och frågar hela tiden. 
 
Dagen efter att jag kom hem från min mycket efterlängtade semester, hade jag hand om ett plötsligt dödsfall och allt däromkring. Jag visste inte alls hur man skulle göra med detta. Vilka papper skulle fyllas i, vem skulle jag kontakta, vart skulle alla dessa papper osv osv. Svårast var för mig att hantera de anhöriga som var i min ålder, som så klart var superledsna. Jag ville finnas där men visste inte hur. Har aldrig hanskats med en sådan svår situation tidigare. Anhöriga överallt. Skrik, gråt och frustration. Mitt hjärta ville gråta tillsammans med dessa fina människor som mist en älskad man, far och svärfar. Samtidigt kom läkarna in på avdelningen och ville ronda. De var stressade och ville ha obduktionspapper. Jag hade ingen aning om vart jag kunde hitta dessa och läkaren sa till mig att fråga min kollega (som också satt och rondade tillsammans med en annan läkare). Jag smög försiktigt upp bakom sjuksköterskan och väntade hänsynsfullt tills de hade diskuterat färdigt kring den patient de pratade om. Sen viskade jag lite försöktigt till sjuksköterskan och frågade om jag fick ställa en snabb fråga. Då vänder sig den läkaren hon satt och rondade med och säger argt: KAN DU BARA GÅ HÄRIFRÅN? DU KOMMER ALLTID OCH STÖR!!. Chockad gick jag tillbaka till min plats och satte mig. Förstod inte riktigt vad som nyss hade hänt. Läkaren som jag rondade med gick bort och frågade efter pappret. Jag satt fortfarande i chock. Tårarna brände i ögonen och jag ville bara bort därifrån. Har aldrig känt mig så förödmjukad eller nedtryckt någonsin. Jag var redan på botten efter den tunga bördan med gråtande anhöriga, och detta sänkte mig ännu mer. Jag önskar så i efterhand att jag hade funnit mig i situationen och sagt ifrån. Sagt till överläkaren att jag inte tolererar ett sådant beteende. Iallafall inte helt obefogat. Jag hade inte stört dom en enda gång i deras rond. Det var en undersköterska som hade vart där två gånger innan mig och "stört". Inte jag. Har sedan dess känt mig väldigt ledsen och osäker på jobbet. Är rädd för att fråga, men vill inte behöva vara det. 
 
I förrgår hade vi utvecklingsdag med jobbet. Vi fick åka till ett slott i området där vi fick tävla i att baka pepparkakshus, äta god mat samt lyssna på föreläsningar om palliativ vård och jämställd vård. Det var väldigt mysigt och givande. Dock fick vi veta på morgonen att avdelningen under oss som ingår i samma klinik nu har så pass ont om personal att vi måste slå ihop. Dessutom måste vi gå på fasta scheman (om förslaget går igenom). Har haft en klump i magen sedan detta besked. Känns inte det minsta roligt. Jag vill arbeta med det som jag har valt att arbeta med och inte bli inslängt i en annan patientgrupp med andra problem och sjukdomar. Jag känner mig inte ens bekväm med mina stroke-patienter och blir rädd av bara tanken att jag skall lära mig höft-patienter samtidigt. Det har varit en tung vecka med andra ord. 
 
Här får ni iallafall en bild på vårt pepparkakshus som vi vann tävlingen med. Tycker det symboliserar läget alldeles utmärkt. 
 
 
 
  • 2018:

    Mars, Maj, Juni

  • 2017:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2016:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December

  • 2015:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2014:

    Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December

  • 2013:

    Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December